December 2021. Inom loppet av en vecka dör författarna Eve Babitz och Joan Didion. Den senare sörjs av en hel litteraturvärld. Hennes personliga föremål, bland annat hennes ikoniska solglasögon och samlingen av Le Creuset-grytor, säljs på auktion för hutlösa summor. Hennes lägenhet på Upper east side i New York listas för 7,5 miljoner dollar.
Samtidigt, i Los Angeles, städar Mirandi Babitz upp sin systers bostad i Hollywood. Före sin död levde Eve Babitz isolerad i en stökig lägenhet präglad av kaos och förfall. Systern hittar en låda med brev, anteckningar och dagböcker. Där i ligger ett brev, daterat till oktober 1972, som är en handskriven käftsmäll från Eve Babitz till Joan Didion.
I Los Angeles på 1970-talet var de båda del av en litterär och kulturell krets som ofta träffades på Franklin Avenue, där Joan Didion bodde tillsammans med sin man John Gregory Dunne. Scenen kombinerade konst, musik och litteratur, excesser och kreativitet. Musiker, skådisar och konstnärer som Harrison Ford, Michelle Phillips och Julian Wasser cirkulerade i dessa kretsar, och festerna fungerade ofta som en katalysator för idéer – och konflikter. Under den här perioden uppnådde Joan Didion ikonstatus med ”Slouching towards Bethlehem” (1968) och ”Lagt kort” (1970).
– Under en period från slutet av 60-talet till slutet av 70-talet ägnade Joan mycket uppmärksamhet åt Eve. Hon fick Eves första text publicerad i Rolling Stone och erbjöd sig att redigera Eves debutbok, ”Eve’s Hollywood”, även om Eve senare ”sparkade” Joan från rollen. Att redigera en bok är ingen liten gest. Joan, som sällan hjälpte yngre författare, måste ha sett Eves talang och verkligen velat stötta henne, säger Lili Anolik, amerikansk journalist och författare.
Lili Anolik har tidigare gett ut en biografi om Eve Babitz och skrivit om henne för Vanity Fair. Journalisten och författaren fick ta del av innehållet i lådan som hittades hemma hos Eve Babitz, och det resulterade i den nyligen utgivna boken ”Didion & Babitz”.
– Eve fascinerades av Joan som sin motsats. Joan var disciplinerad, målinriktad och kontrollerad, medan Eve levde vilt, var känslomässigt kaotisk men samtidigt fri på ett sätt som Joan aldrig var. Deras relation präglades av stark attraktion och starkt avståndstagande. Detta dynamiska förhållande speglar en universell upplevelse för kvinnor – många identifierar sig som antingen en ”Joan” eller en ”Eve”.
”Skulle du kunna skriva det du skriver om du inte var så liten, Joan?” står det i brevet som Eve Babitz skrivit, men aldrig skickat, till Joan Didion.
Joan Didion framhöll ofta sin fysiska litenhet som en del av sin författarpersona. Hon beskrev sig själv som ”neurotiskt tystlåten” och hennes storlek, menade hon, gjorde att människor ofta uppfattade henne som ofarlig, vilket gjorde att hennes verkliga författarmakt underskattades.
– På ytan är Joan en självbiografisk författare, men hon berättar bara det hon vill. Eves brev avslöjar något om både henne och Joan. Brevet fungerar som nyckeln till Joans låsta dörr. Min bok är en inblick i Joans annars så svårgenomträngliga värld.
Om Joan Didion var en observatör så var Eve Babitz en aktör. Hon växte upp ett stenkast från Hollywoods Walk of fame. Hennes gudfar var kompositören Igor Stravinskij och som tjugoåring fotograferades hon naken när hon spelade schack mot Marcel Duchamp. Hon gjorde albumomslag till Buffalo Springfield, The Byrds och Linda Ronstadt.
Medan Joan Didion levde ett tryggt familjeliv med sin make blev Eve Babitz mer känd för de hon delade säng med, bland annat Jim Morrison och Steve Martin. Men hon blev aldrig tagen på allvar av litteraturvärlden. På grund av sitt bohemiska leverne fick hon epitetet ”party girl”, och som partytjej hade hon inte samma spelrum som manliga författare med vilda privatliv.
Senare flyttade Joan Didion till New York. Eve Babitz tyckte att Joan Didion ”sålde ut” Los Angeles till New York, genom att anpassa sin skildring av staden till vad östkustpubliken ville höra – hon borde ha försvarat staden, i stället för att förstärka dess myter om ytlighet och förfall. Det går att tolka Eve Babitz agerande som uttryck för avundsjuka, för att hon ville ha det som Joan Didion hade – framför allt respekten från den mansdominerade litteraturvärlden.
– Båda två var ambitiösa, bodde och verkade i samma stad och strävade efter att vara sin generations röst. Det är klart att det skapade en spänning och en konkurrens mellan dem, säger Mattias Hagberg, kulturjournalist, författare och lärare i litterär gestaltning vid HDK-Valand.
Medan Joan Didion funnits på den litterära stjärnhimlen i decennier var det först 2014, när Lili Anolik skrev om Eve Babitz i Vanity Fair, som hon nådde kultstatus. 2019 gav New York Review of Books ut ”I used to be charming”, en tidigare opublicerad samling av hennes essäer, och i USA når nyutgåvorna av hennes böcker en helt ny generation.
– Babitz bok ”Slow days, fast company” är en blandning av självbiografi, essä och journalistik samtidigt som den är litterär. Den stilen har blivit alltmer populär i modern litteratur och Babitz var mycket tidig med att använda ett sådant gränsöverskridande skrivsätt, säger Mattias Hagberg.
Att läsa dessa två författare är att se den populärkulturellt välexploaterade staden Los Angeles med nya ögon.
Flera av Joan Didions mest hyllade böcker skrev hon när hon bodde på Franklin Avenue. Eve Babitz ”Black swans” utspelar sig under det tidiga 90-talet, och i en essä befinner hon sig i ett hotellrum på Chateau Marmont med sin älskare, samtidigt som staden är i uppror efter att poliserna i Rodney King-fallet blivit frikända. Kontrasterna i essän är lika stora som i det amerikanska samhället i stort, och i synnerhet i Los Angeles.
– Los Angeles är en stad född ur fiktionen, den är byggd på en reklamvision skapad av fastighetsutvecklare: ett soligt, avkopplande paradis med apelsinträd och ett ständigt semesterliv. Samtidigt rymmer staden mörkare undertoner, från fördrivningen av ursprungsbefolkningen till sociala och kulturella konflikter, säger Mattias Hagberg.
Varför skickade aldrig Eve det där brevet till Joan?
– Jag tror inte att Eve ville att Joan skulle läsa brevet, som egentligen var en utskällning förklädd till ett brev. Eve var väldigt arg på Joan för hennes kritik av kvinnorörelsen i The New York Times. Men jag tror att Eve ville att någon – kanske eftervärlden – skulle läsa det. Varför skulle hon annars ha sparat det? svarar Lili Anolik.
Tillsammans skapade författarna en mångbottnad bild av Kalifornien,Joan Didion med sin kyliga analys och Eve Babitz med sin glödande livlighet, en bild lika fascinerande som deras egen komplicerade relation. För Lili Anolik finns det något poetiskt i att de dog med sex dagars mellanrum.
– Först Eve, sedan Joan, nästan som om Joan behövde Eve – som yin behöver yang. De två var, trots sina skillnader, oskiljaktiga i sin balans och symbolik.
Fakta.Joan Didion
Född den 5 december 1934 i Sacramento, Kalifornien.
Delade sitt liv med maken John Gregory Dunne, med vilken hon skrev flera manus. Tillsammans adopterade de dottern Quintana Roo.
Hon var en mästare inom new journalism och skrev ikoniska verk som ”Slouching towards Bethlehem” och ”The white album”.
Joan Didion blev en oförglömlig röst i litteraturen, prisad både nationellt och internationellt.
Hon dog den 23 december 2021, 87 år gammal.
Fakta.Eve Babitz
Född den 13 maj 1943 i Los Angeles, Kalifornien.
Debuterade med ”Eve’s Hollywood”, en blandning av självbiografi och essä, som fångade livets absurditet i stadens konst- och musikvärld. Hennes verk har på senare år återupptäckts och hyllats som unika skildringar av 60- och 70-talets Kalifornien.
Hon dog den 17 december 2021, vid 78 års ålder.
Andra litterära ”frenemies”
Ernest Hemingway och F Scott Fitzgerald. De delade vänskap och rivalitet, ofta präglad av Hemingways kritik av Fitzgeralds livsstil.
Virginia Woolf och Katherine Mansfield. Två modernister som beundrade och tävlade med varandra, ibland med syrlig kritik.
Mary McCarthy och Lillian Hellman. En vänskap som kollapsade i offentliga gräl, där McCarthy kallade Hellman ”en lögnare”.
Truman Capote och Gore Vidal. Författare som ofta kritiserade varandra trots gemensamma kretsar och teman.
Jean-Paul Sartre och Albert Camus. En vänskap som bröts till följd av ideologiska skillnader kring marxism och moral.
Lord Byron och Percy Bysshe Shelley. Nära vänner och kollegor, men en vänskap präglad av rivalitet om idéer och inflytande.
Simone de Beauvoir och Colette. De respekterade varandra, men i relationen fanns spänningar kring synen på feminism och livsstil.
T S Eliot och Ezra Pound. Samarbetade intensivt men konkurrerade om poetisk dominans.
Läs fler författarintervjuer och läs Emma Arpstrands artikel om författarnas utseendestress
