Freud och judisk mystik möts i trollkarlen Peter Coles dikter

I väntan på nästa generalangrepp på Freud och psykoanalysen har bokförlaget Korpen ett erbjudande som skulle kunna vända blicken åt annat håll – det nära sambandet mellan Freud och den judiska mystiken. Boken heter ”Påverkansmaskinen” och författaren Peter Cole, ett av den amerikanska lyrikens främsta namn, född 1957. Titeln syftar på en av Freuds begåvade elever – Victor Tausk – och dennes bidrag till kunskapen om schizofreni. Diktens originaltitel har ett tillägg: agon, det grekiska ordet för strid eller konflikt, även med syfte på det antika dramat.

I fallet Tausk handlar det om en äkta tragedi. Vägen till psykoanalysen gick via juridik och journalistik. Han var född i en judisk familj och konverterade som 21-åring till protestantismen, landade i Wien och specialiserade sig på psykoser (medan de andra sysslade med neuroser). En lysande karriär som 1919 slutade med ett spektakulärt självmord när Tausk hängde sig i en gardinsnodd och samtidigt sköt sig i huvudet. Freuds kommentar: ”En fördold, sannolik psykologisk impotens och sista akten i hans infantila strid med sin fars vålnad.”

I dag är Victor Tausk en fotnot, återupplivad av Peter Cole i en diktsvit som placerar läsaren i den schizofrenes ställe. Tausks bidrag till medicinhistorien var upptäckten att hans patienter ansåg sig stå under påverkan av en skrämmande maskin:

Den får dem att se bilder. Den skapar

tankar och känslor, och tar även bort dem,

genom gåtfulla krafter.

Den orsakar kroppsliga förändringar –

retbarhet, till och med sädesuttömning,

ett slags förnimbar befruktning,

då man blir dess värd.

Den föds ur människans inneboende behov av

att förklara hur saker och ting ligger till.

Vissa faktorer finns alltid för handen:

Fiender. Felriktad erotisk

spänning.

Och så vidare: ”Det dras i trådar och trycks på knappar/allt för att undfly den ångest/som reser sig i hjärtat/av tomrummets undvikande”. Hos Peter Cole fungerar denna maskin som en metafor för diktarens belägenhet, lika utsatt för ”influenser” som den sjuke stackare som ser syner och ”får förslag sända via vågor in i hjärnan”. Kom ihåg, som det står på ett annat ställe – ”maskiner av detta slag är inte leksaker”.

Att den 84-årige kritikern Harold Bloom intresserade sig för den fortfarande relativt unge Cole och såg honom som ett löfte är knappast en tillfällighet. Bloom med sin passion för kabbala, den judiska mystiken och dess upptagenhet av korsvis påverkan – med Coles egna ord:

Och den underjordiska

tron hos våra fäder, fann jag,

kunde helt enkelt inte

avfärdas som en slump, ty man

är alltid en annans arvinge

och kan med tiden bli

ett förebud i sin tur.

”Påverkansmaskinen” är ett intrikat verk om ett far- och sonförhållande som sänder signaler i flera riktningar. Salomon Schulmans och Cecilia Hansson Schulmans översättning är dubbelt välkommen, både som presentation av en trollkarl till poet och som inkörsport till kabbala. Den hade möjligen varit värd att presenteras i sitt ursprungliga sammanhang som det femtio sidor långa mittpartiet i den tredelade diktsamlingen ”The invention of influence” från 2014. Fristående antar den en lätt abstrakt karaktär, beroende av Coles egna källhänvisningar och referenser till Talmud och Fädernas tänkespråk. Utgivningen fyller inte desto mindre ett tomrum.

Psykoanalysen har över huvud taget levt på undantag sedan slutet av 50-talet, myternas årtionde. Som Göran O Eriksson 1965 formulerade den nya tidens credo i en krönika på Stockholms-Tidningens kultursida: ”Ingen kritisk metod är för närvarande dödare än den klassiskt psykoanalytiska.” En förförisk programförklaring med räckvidd långt in i vår tid.

Freud har själv bidragit till det hemlighetsmakeri som har med hans judiska bakgrund att göra. Förklaringen är delvis enkel. Den hätska antisemitismen i sekelskiftets Wien är ett svar. Överborgmästaren Karl Lueger, en av Hitlers förebilder, höll en vakande hand över både universiteten och pressen (inklusive forskningsanslagen). Det räcker att tänka på den tidige Freud i den känsliga övergången från sträng vetenskap till ett inte lika rationellt intresse för drömmar och fria associationer. Från biologi och neurologi till det omedvetna, i antisemiternas ögon ett intresse för ”snusk”.

Många har vittnat om Freuds förmåga att ”lura” omgivningen. Ena dagen kunde han tala öppet om sin judiskhet: ”Mina föräldrar är judar och det har jag förblivit”. Nästa teg han som muren. Det finns av allt att döma två Freud: en öppen och en dold. En Sigmund och en Shlomo, hans hebreiska förnamn efter sin farfar. Kanske var dubbelheten hans dyraste egenskap.

En dag i början av 1903 får Freud oväntat besök av Shalom Dov Ber Schneersohn, en känd rebbe som drabbats av en förlamande känsla av oduglighet. Han faller i dvala, tvivlar på allt och upplever att han sviker sina chassidiska fäder när ”hjärtat och hjärnan inte talar samma språk”. På Freuds fråga om hjärtat och hjärnan inte är två kontinenter, svarar rebben att det måste vara möjligt att ”att bygga en bro mellan dessa kontinenter”. Under våren träffar den ovanlige analysanden Freud vid flera tillfällen och kan snart återvända hem, ”botad”.

Denna händelse åberopas ofta som bevis på det nära sambandet mellan psykoanalysen och kabbala. Den amerikanske psykologen David Bakan konstaterar i sitt standardverk på området att det spelar mindre roll om Freud har läst ”Zohar” eller andra kabbalistiska skrifter; han hade kunskap om kabbala och chassidismen genom sin familj (”Sigmund Freud and the jewish mystical tradition”, 1965). Freud lärde av erfarenheten, på samma sätt som den brittiske psykoanalytikern Wilfred Bion, stridsvagnsofficer i första världskriget, lärde sig att dra paralleller mellan krigets katastrofer och vardagslivets kriser. Bion och Bakan är överens om att psykoanalysen är en sekulariserad gren av den judiska mystiken.

”Antingen fogas världen samman – eller faller den sönder”, skriver Peter Cole i en dikt med titeln ”Song of the shattering vessels”. Cole kan inte släppa tanken på hur dessa kosmiska krafter i skapelseprocessen förhåller sig till varandra enligt samma gåtfulla princip som i ett hologram: ”Boten är sjukdom, sjukdomen bot”.

Lyssna till dansen i denna versrad. Att kabbala så självklart hittar sin plats i lyriken kan ha med metaforer att göra. Antiteser och motsatser hör till den judiska mystikens abc. Nära och fjärran. Gott och ont. Natt och dag, som i Psalm 139: ”Ja, för dig lyser natten lika klar som dagen. För dig finns ingen skillnad på mörker och ljus.” Och Tomas Tranströmer som svarar: ”Och stenarna rullar tvärs igenom/men varje ruta förblir hel”.

Det som förenar den judiska mystiken och psykoanalysen är idén att människan och världen föds trasiga när Gud – eller Den okände, som det heter – har skapat oss och därefter dragit sig tillbaka. Fast inte helt och hållet, någonting finns kvar, det som Shlomo Freud envisas med att försöka reparera. ”Det paradoxala”, slår den amerikanske psykoanalytikern Michael Eigen fast, ”är att vi är hela och trasiga på samma gång” (”Kabbalah and psychoanalysis”, 2012). Botade blir vi lyckligtvis aldrig. Tomas Tranströmer igen: ”Den halvfärdiga himlen”.

I sin senaste diktsamling – ”Draw me after” från 2022 – utvecklar Peter Cole detta kabbalistiska tema i en serie ekvilibristiska variationer på det hebreiska alfabetets 22 bokstäver, där den inledande dikten ”Aleph” med sina tre punkter låter ana att skapelsen inte står stilla:

a gap

for song

perhaps

to start with…

Gud är kanske ett verb, som någon sagt.

Läs fler artiklar av Leif Zern och läs fler bokrecensioner