Vi har flyktingfängelser i Sverige. Migrationsverkets låsta ”administrativa försvar” kallas inte så, men de upplevs som fängelser. Trots att det vanligtvis krävs mycket för att frihetsberöva någon låser vi in människor där – inte för att de begått brott, utan för att de kanske kommer försöka undvika att utvisas.
Att sitta inlåst i ett förvar kan upplevas svårare än att vara fängslad som brottsling. Kriminella vet varför de straffas – personer som sökt men nekats asyl har inte gjort något olagligt. Kriminellas frihetsberövande är tidsbegränsat – förvarstagna sitter inlåsta på obestämd tid. Kriminella släpps till frihet – förvarstagna utvisas tillbaka till det land de fruktar och har flytt.
Förvarstagna tvingas ge upp sitt privatliv och dela sovrum med främlingar. Utomhusvistelser sker på en rastgård. Tillvaron kontrolleras av andra: Mattider är schemalagda, isolering förekommer och besökstider är begränsade. Många är placerade långt från sin familj.
Svenska förvar är på vissa sätt mer humana än andra länders. Men frihetsberövande används mer än lagen föreskriver och de frivilligorganisationer som besöker förvaren berättar att de oftare ser personer med stora vårdbehov som låsts in. De möter äldre personer – i vissa fall med demenssjukdom – och människor med funktionsvariationer, som är i behov av hemtjänst för att komma upp ur sängen och gå på toaletten.
Internationell forskning visar att risken att exempelvis utveckla posttraumatisk stress (ptsd) fördubblas i förvar.
I mitten av november berättade de förvarstagna i Mölndal hur de tvingas ta hand om en demenssjuk 86-åring, eftersom Migrationsverket inte har vårdansvar och samverkan med kommun och region runt sjuka personer ofta fungerar dåligt. Andra äldre med demenssjukdom ska ha blivit förvirrade och försämrade av stressen att låsas in.
Sårbara personer som inte själva ska förvarstas blir också inlåsta om de är beroende av någon som frihetsberövas. Bland dem finns barn och även unga vuxna med funktionshinder som bor tillsammans med en förälder. Rädda Barnen har under det senaste året uppmärksammat hur förvarstider av föräldrar leder till ohälsa även hos de barn som lever utanför förvaret.
Att vara sjuk utan att få hjälp är skrämmande. Förvaren är inte byggda för att ta hand om sjukdom – inte ens den ohälsa som skapas på plats. Internationell forskning visar att risken att exempelvis utveckla posttraumatisk stress (ptsd) fördubblas i förvar. Nästan alla utvecklar psykiska problem under tiden som inlåsta.
Barnforskning visar också att det är tio gånger vanligare med psykiatriska diagnoser hos barn i den här situationen jämfört med tiden före frihetsberövandet. Sjukdomsutvecklingen kommer snabbt, redan efter en månad blir skillnaderna mellan de som sitter i förvar och de som inte gör det tydliga. Som vuxen kan du vara förvarstagen i ett år.
Sjukvård är en rättighet och även asylsökande, vars rätt till vård har begränsats, ska exempelvis få behandling av svår psykisk ohälsa, som ptsd. Men det som erbjuds på förvaren är framför allt stödsamtal. I praktiken nekas de alltså vård: Asylsökande som lever i samhället i övrigt har tillgång till den evidensbaserade behandlingen, de på förvar har det sällan – trots att behovet ofta är större.
Beslutet att frihetsberöva ska enligt lagstiftningen vara proportionerligt – för den som tas i förvar ska friheten inte begränsas mer än nödvändigt. Beslutet ska också vägas mot risken att personen avviker. Och visst kan en person som inte kan resa sig ur sin rullstol avvika, men hur tungt väger risken, i proportion till lidandet, hos den som blir sängbunden i avsaknad av rätt hjälp?
Visst kan en person som inte kan resa sig ur sin rullstol avvika, men hur stor är risken, i proportion till lidandet, hos den som blir sängbunden i avsaknad av rätt hjälp?
Svenska förvar har upprepat kritiserats i vårdfrågor, bland annat av Justitieombudsmannen och Migrationsverkets etiska råd. Kommuner och regioner anser sig inte kompenserade för vårduppdraget och Migrationsverket har önskat tydligare ansvarsfördelning – för de förvarstagnas skull, men också för att deras medarbetare berörs av lidandet de ser.
Numera är förvaren ofta fullbelagda och förvarsutredningen som snart presenteras förväntas föreslå både fler platser, längre tid och sänkt tröskel så att fler kan låsas in. Trots det berörs knappt vårdfrågan – regeringen har specifikt exkluderat den i utredningsdirektiven.
Frivilligorganisationerna som besöker förvaren förtvivlar över hur lättvindigt även människor med stora vårdbehov låses in. Beslutet att frihetsberöva ska enligt lagstiftningen vara proportionerligt – viljan att ha någon lättillgänglig för utvisning ska vägas mot frihetsbegränsningen och dess konsekvenser. Utifrån devisen ”frihet ska vara huvudregeln” lyfter frivilligorganisationerna de många alternativ till förvar som finns. Den borgerliga regeringen borde ha samma paroll.
När staten har total kontroll över en person, när någon frihetsberövas och därmed hindras att söka hjälp, måste tillgången till vård vara god. Att människor hålls frihetsberövade trots att de inte kan få den hjälp de behöver är ett symtom på det större problemet: Utvisningspolitiken har förlorat alla proportioner.
Läs mer:
Frida Johansson Metso: Med de nya lagarna kommer kvinnor att utvisas om de anmäler sin förövare
Frida Johansson Metso: I Europas skogar försvinner och dör flyktingar i ett nyskapat ingenmansland
