Fyra personer hade korsat gränsen från Belarus in i EU när en av dem, en etiopisk 28-årig kvinna, sjönk ihop. En person stannade, de två andra gick efter hjälp. De greps av gränspolisen och tvingades tillbaka till Belarus och trots att gränsvakterna ska ha fått veta var kvinnan befann sig fick hon ingen hjälp. Frivilligorganisationer började söka, och sökte i en vecka. De spårade mannen som stannat och fann honom i Minsk, misshandlad och svårt chockad. 28-åringen var död.
EU har ett ingenmansland på gränsen mot Belarus. Det brer ut sig över en av Europas äldsta skogar, ett Unesco-skyddat lummigt område – som också är ett träsk. Det var här den så kallade ”hybridkrigsföringen” startade 2021 när Belarus började skicka bland annat syrier, statslösa kurder, afghaner, somalier och irakier till EU.
Polen svarade med att slänga regelboken om asylprövning. Grannländerna följde efter. Omfattande dokumentation visar att människor har körts bort och nekats att söka skydd – det kallas pushbacks och är förbjudet enligt Europakonventionen. När människor på flykt tvingats tillbaka till Belarus har de inte släppts in utan fastnat i ett ingenmansland, drivna fram och tillbaka mellan taggtrådsstängsel. Våld från gränsvakter på båda sidor har rapporterats.
Läkare säger att patienter som kommit med ambulans från limbot har hälsoproblem efter svält, uttorkning och förgiftning efter att ha druckit träskvatten, de ser missfall och en återkomst av världskrigens skyttegravsfötter och köldskador – i träsket kan det bli närmare 30 minusgrader.
Läkare utan gränser berättar om fula köttsår och frakturer. Människor kastar sig från taggtrådsstängslet in i EU. 116 dödsfall har dokumenterats sedan 2021 på gränsen mellan EU och Belarus. Mörkertalet är stort. Människor gömmer sig för gränsvakter och är svåra att hitta i skogen när de en dag inte vaknat.
Människor gömmer sig för gränsvakter och är svåra att hitta i skogen när de en dag inte vaknat.
De som vandrar vilse, som misshandlas och ser reskamrater dö, kämpar för att de vet att om de kommer in i EU borde de vara räddade. EU är en civilisation, och människor litar på att om deras historia av förföljelse blir hörd kommer de att få skydd. Därför blir chocken stor när deras asylskäl inte ens prövas. EU var deras sista hopp.
Sedan går det upp för dem att de manipulerats som rättighetslösa redskap i en strid med EU. Människorna i ingenmanslandet är inte bara rädda för vad som kan hända dem om de utvisas till sitt hemland utan också för vad som kan ske om de hamnar i Belarus. Ändå anser EU att staten som utnyttjat dem hänsynslöst kan anförtros deras asylprövning.
Det som sker på gränsen borde inte ske – men nu exporteras det. Flera länder påstår att pushbacks är lagligt under vissa omständigheter.
Nu blir dessutom transitzoner ny standard i EU:s asylmottagande. En snabbscreening ska avgöra om en person ska ingå i asylprocessen eller direktavvisas.
Under tiden för screening ska den asylsökande hålla sig på en plats – med stor sannolikhet de facto inlåst – för att vara tillgänglig för myndigheterna, men personen anses ändå inte vara här. Då registreras ingen som asylsökande. Och då ska inte lagstiftning och rättigheter som gäller i EU gälla. Screeningen här kan inte överprövas rättsligt. Ankomsten är en icke-ankomst.
I den nya asylpakten har förhandlare kämpat för att säkra en gemensam standard för värdigt mottagande, och i september fick jag möta en del av det EU som vill skydda flyktingar. En rapport, framtagen i samarbete mellan EU-kommissionen och flera människorättsorganisationer, har kartlagt hur asylsökande med speciella behov identifieras vid unionens gränser för att skydda dem just från effektiviteten i asylprocessen.
Under lanseringen fanns en överväldigande samsyn: Torterade traumatiserade med minnesproblem behöver stöd, tillitsskadade som inte vill se sina övergrepp nedskrivna och spridda behöver förståelse, personer med funktionsvariationer, inklusive intellektuell funktionsnedsättning, behöver vägledning.
Bland mötets rekommendationer lös en insikt starkt: Screening kräver tid. Personalen måste få tid för att göra sitt jobb, den som söker skydd måste få tid för att lyckas berätta.
Ingen vill ha onödigt långa asylprocesser. Men tidspress i kombination med sårbarhet riskerar rättssäkerheten.
Tyvärr ska screeningen inte bara ske på en icke-plats, den ska praktiskt taget ske under icke-tid. Att sortera bort dem som ska avvisas ska ta max sju dagar. Ingen bland alla dem som vet vad vi behöver göra för att identifiera och skydda personer med speciella behov vet hur det ska göras på en vecka.
Efter screeningen vidtar, för den som släpps igenom, en sorteringsprocedur för dem som mindre sannolikt har asylskäl. Processen medför risker för alla som har skäl men inte hinner göra dem sannolika.
Den omsorgsfullt framförhandlade EU-standarden ska dessutom kunna frångås vid en svepande definierad kris.
Ingen vill ha onödigt långa asylprocesser. Inte asylsökande som lever i oviss väntan. Inte myndigheter, frivilligorganisationer, skattebetalare. Inte politiker. Men tidspress i kombination med sårbarhet riskerar rättssäkerheten. Särskilt svårt blir det att berätta om asylskäl om man skadats av EU:s egna laglösa ingenmansland.
Läs mer:
Ledare: Rädda Östersjön, innan det är för sent
Lisa Magnusson: I nästan tio år överlevde han terrordådet mot Charlie Hebdo
