Barn som flytt hit drabbas av mer psykisk ohälsa men når vården i lägre utsträckning. Och många av dem som ändå har kontakt får inte vård enligt riktlinjerna – den vård inrikesfödda får. Varför avviker vården från sina egna riktlinjer?
Forskare har jämfört barn med olika bakgrund i Stockholm, deras diagnoser och den behandling de fått. Att barns tid i Sverige hänger ihop med vårdkonsumtion har visats tidigare – den stora majoriteten av barn som kommit på flykt använder mindre psykiatrisk vård än inrikesfödda jämnåriga och det tar många år innan skillnaderna utjämnas. Samtidigt är forskningen samstämmig: Barn som upplevt flykt har större vårdbehov än andra.
Och problemet slutar inte där. Studien har noga följt vilken behandling som rekommenderas för olika sjukdomstillstånd och sett att barn som har flytt till Sverige och som har fått en depressionsdiagnos i lägre grad får den vård som anses mest effektiv.
Vi vet också att det är skillnad i hur inrikes- och utrikesfödda föräldrar söker vård för sina barn. Svenskfödda ringer vården direkt. Utrikesfödda använder mellanled: Pappan som är ny i Sverige söker råd hos skolsköterskan han lärt sig lita på, som skriver en remiss.
De olika sökvägarna kan vara problematiska. Mellanled är beroende av att det finns professionella som gör rätt bedömning, engagerar sig och hittar i vården. Dessutom kan behovet av att ha en etablerad person vid sin sida signalera att utrikesfödda inte tror att de själva kommer behandlas väl eller tas på allvar.
Barns vårdanvändning är fortfarande understuderad, men för vuxna utrikesfödda ser vi samma mönster – och här vet vi mer. Ta exempelvis allvarlig psykisk sjukdom som psykos. Risken att drabbas av psykos är högre hos människor som tvingats till en påfrestande flykt, men det förklarar inte skillnaderna i vård mellan de personer som insjuknat.
Trots många barriärer från vårdens sida är fokus ofta den utrikesföddas ansvar.
Inrikesföddas psykossjukdom upptäcks tidigare. Stödet de får då kan vara mjuka förebyggande insatser som gör stor skillnad för hur allvarligt sjukdomsförloppet blir. Utrikesfödda med psykossjukdom får i stället annan vård på andra platser. Här sker de första besöken oftare i akut- eller tvångsvården där omständigheterna kan vara dramatiska och traumatiska.
Tvångsvård är nödvändigt ibland, men kan i värsta fall förvärra symtom och göra att patienten drar sig för att söka hjälp igen. Att utrikesfödda kommer i kontakt med vården senare riskerar alltså i sig att leda till annan vård än den som inrikesfödda får, och till det finns en mängd förklaringar – exempelvis kan förstås själva flykten ha hindrat tillgång till vård om sjukdomen funnits länge.
Men hindren i Sverige är också många. Patientavgiften kan vara för hög för vissa. Diskriminering i vården hindrar andra. Beroende på samhället man växt upp i uttrycker människor ohälsa på olika sätt och okunskap om det kan försvåra diagnostisering. För vuxna som varit asylsökande kan det finns en osäkerhet kring vilken vård man kan få nu när man bor här och har samma rättigheter som alla andra, eftersom asylsökandes rätt till vård är begränsad.
Trots många barriärer från vårdens sida är fokus ofta den utrikesföddas ansvar. Jag har mött patienter som ombetts återkomma när de lärt sig svenska av vårdpersonal som sagt att de inte arbetar med tolk. För dem jag arbetat med är det extra problematiskt eftersom de sökt vård för posttraumatisk stress, en minnessjukdom som gör att de har svårt att lära sig ett nytt språk.
Föräldrar byter snabbt ut attityder när deras barn behöver hjälp.
En av studiens hypoteser är också just att rekommenderade psykologinsatser för depression ibland bara ges om patienten talar svenska – trots att tolkstödd behandling fungerar utmärkt. Andra skäl, som bristande kunskap om vårdnivåer och stigma kring psykisk sjukdom, har viss tyngd men är sällan det enda eller största hindret – och stigma tycks situationsberoende. Speciellt föräldrar byter snabbt ut attityder när deras barn behöver hjälp.
Överraskande nog är studiens forskare själva inte oroade av den där indirekta vårdkontakten för utrikesföddas barn, mellanledet som exempelvis skolsköterskor utgör. Tvärtom. En ny studie, ännu opublicerad, intresserar sig för vad vi kan lära av dem. De ger mellanleden den positiva benämningen ”brobyggare”.
Brobyggarna fyller nog dessutom fler funktioner än att länka föräldrar rätt. Ibland döljer barn sin sjukdom hemma, de vill inte klaga när de ser hur hela familjen plågas av krigsupplevelser och sorg. Vissa tror att de är dömda att leva med depressiva tankar, att det är så man mår när man sett det barnen sett. Då behövs en utomstående vuxen som ser att något inte stämmer och hör av sig till föräldrarna.
Vi behöver fler brobyggare, men nu planeras i stället nya barriärer. Utifrån studierna ter sig exempelvis två aktuella politiska förslag olyckliga: Dels angiverilagen, som kan skada förtroendet för just skolvärlden och elevhälsan, dels tolkavgifter som riskerar kvaliteten i vården. Vi har bra behandlingar för deprimerade barn – vi borde vilja vara brobyggare för att alla ska få den vård som gör mest nytta.
