Samhällen formas av väpnade konflikter. Lidandet i världen är så stort att det överväldigar fler än dem som drabbas direkt. För många är det viktigt att aldrig glömma vad som hänt: Att minnas är en plikt mot dem som inte överlevde, ett vittnesmål i en politisk kamp. Men vissa minnen är sjukdom.
Länge trodde vården att det inte fanns något bot mot posttraumatisk stress (ptsd). Sjukdomen sades vara en naturlig reaktion på en onaturlig situation. I dag vet vi bättre. Ny forskning ger hopp – tänk om en traumabehandling kan vara klar på en vecka?
Utan att bli teknisk är traumabehandlingen som sjukvården arbetar utifrån i dag bra – men krävande. Patienterna som kommer med önskemål om att bli av med sina minnen hjälps i stället att närma sig och stanna i de värsta ögonblicken. Efter behandlingen finns minnena kvar, men har lagrats om så att de inte är påträngande. Men några patienter orkar inte fullfölja behandlingen och insatserna fungerar inte lika bra för alla.
För personer med en kämpig livssituation är traumaterapi speciellt svårt: Deras veckovisa sessioner drabbas ofta av att oförutsedda händelser leder till inställda möten eller krishantering. Behandlingen tappar fokus och kraft. Ett behandlingsupplägg som enligt manualen exempelvis är 20 tillfällen blir därför längre. Inte sällan pågår en terapi under ett år eller mer.
Så dagens evidensbaserade metoder fungerar – för de flesta – men de tar tid, och den tiden är plågsam. Ur den frustrationen föddes boot camp-formatet.
I USA har omfattande ptsd-satsningar gjorts för krigsveteraner – självmordsrisken efter utlandstjänst är hög. Boot camp-formatet kondenserar det vanliga terapiupplägget och kompletterar med möten mellan militärer med liknande upplevelser, vettig mat, fysioterapi och skräddarsydd omsorg. Ibland bor deltagarna på specialbyggda anläggningar där de kan stänga ute världen och fokusera på traumabehandlingen – så upprätthålls momentum, varje session startar där den förra slutade, utan distraktioner.
Vart du än går, vad du än gör, bär du minnena med dig – de dyker upp med sin paralyserande skräck i vardagens alla situationer.
Även utan specialhotell ger intensivbehandling resultat. I EU är Nederländerna spjutspetsland och har förmedlat traumaterapi med resultat på bara åtta dagar. Nu testas intensiv terapi i Sverige hos flera vårdgivare i olika former, för olika traumatiserade grupper – och det intensiva terapiupplägget visar sig särskilt lämpligt just för de sköraste patienterna.
I en pilotstudie som publicerades i juni konstaterar författarna att det intensiva formatet – i den aktuella studien fem heldagar under en vecka – gör att vårdpersonalen tydligt ser resultatet av den tuffa traumabearbetningen. Istället för oro för hur patienten ska uppleva insatserna känner de tillförsikt på ett sätt de inte har gjort tidigare. De vågar dessutom mer eftersom de vet att patienten inte sitter ensam resten av veckan utan kommer tillbaka redan efter lunch.
I studien beskriver både behandlare och patienter hur de första dagarna är väldigt tuffa, men att det runt dag tre händer något. Plötsligt förändras minnet. En av de tio patienterna i pilotstudien – som alla hade minst fyra traumatiska upplevelser av krig, tortyr och flykt – tyckte inte ens att hen behövde komma tillbaka för fredagens behandling.
Trots att det är en liten studie är resultatet signifikant, effekterna stora och metoden bedöms säker. Efter fem kämpiga heldagar med intensiv exponering för våldsamma minnen – där en av patienterna uttryckte att hen aldrig trott att den snälla behandlaren skulle utsätta hen för sådant lidande – var alla patienter nöjda. Nöjda! Patienterna ville ofta rekommendera behandlingen till andra.
Vårdpersonalen var också berörd av upplevelsen. Några hade träffat sin patient länge och inte fått resultat med traditionellt upplägg. De hade sett patienten kämpa med sitt förflutna och kämpat sida vid sida med dem. Och så, på en vecka, förändrades allt. Patienten var inte terapiresistent, patienten behövde momentum.
Illaluktande, skrikande, smärtsamma minnen lagras starkare än andra och återupplevs som om de händer här och nu – ptsd är en våldsam sjukdom. De som traumatiserats ser ofta det värsta de varit med om framför sig flera gånger varje dag, varje natt. Vart du än går, vad du än gör, bär du minnena med dig – de dyker upp med sin paralyserande skräck i vardagens alla situationer.
Ny modern kunskap om hur minnen lagras har gett oss skonsamma och effektiva traumabehandlingar, intensivupplägget är bara ett exempel. Men det tar ofta många år från det att behandling tagits fram till att den finns brett i sjukvården. När nöden i världen är överväldigande är risken för handlingsförlamande uppgivenhet stor. Vi som inte drabbats direkt behöver accelerera, mobilisera. Om vi inte prioriterar läkning när vi kan förkorta lidande från år till dagar är det inte typisk torr och trist tröghet i sjukvården – det är direkt klandervärt.
Läs också:
Frida Johansson Metso: Det är direkt hälsofarligt att vara den som avviker i en svensk stad
Frida Johansson Metso: Mina patienter har mött en vård som säger ”kom tillbaka när du lärt dig svenska”
