Tre medelålders män vandrar långsamt vid stranden till floden Njemen. Medan solens sista strålar speglas i vattnet berättar de om sin överraskande frigivning från diktatorn Aleksandr Lukasjenkos beryktade fängelser.
För bara några veckor sedan satt de ännu inspärrade i Lukasjenkos straffkolonier. Jauhen Afnahel, Andrej Vojnitj och Maksim Viniarski hade dömts till mellan fem och sju års fängelse för ”organisering av massupplopp”.
Nu kan de andas ut som fria män. Men deras känslor är blandade.
När DN hälsar på befinner de sig på en rehabiliteringsanläggning i en liten stad i centrala Litauen. Där får de återhämta sig under en vecka efter åratal av fysiska övergrepp, usel föda, avsaknad av sjukvård och psykisk terror.
– Så mycket grönska har jag inte sett på mer än fyra år, säger Jauhen Afnahel och tittar ut över den fridfulla naturen.
De tre är veteraner i Europeiska Belarus, en av landets många demokratirörelser. De greps efter folkupproret mot det riggade presidentvalet i augusti 2020 då Lukasjenko förklarat sig som segrare, trots att han med stor sannolikhet fick färre röster än oppositionsledaren Svjatlana Tsichanouskaja.
Protesterna slogs ned av säkerhetstjänsten och kravallpolisen, och tusentals belarusier arresterades.
Att de spärrades in var ingen överraskning.
– Vi kände på oss att vi var under bevakning. När de blockerade våra telefoner förstod jag att de skulle slå till snart. Och mycket riktigt: fem minuter senare började säkerhetsmän bryta upp dörren till min lägenhet.
Sedan följde den sedvanliga proceduren. Maskerade män tvingade ned Jauhen Afnahel på golvet, där han blev sparkad och slagen.
Hans kamrat Andrej Vojnitj greps samtidigt i sitt hem.
– Jag hörde ett buller utanför fönstret och tittade ut. Då fick jag ett lasersikte riktat mot mitt huvud, och sedan trängde de sig in i lägenheten, säger Andrej Vojnitj.
Maksim Viniarski gömde sig undan Lukasjenkos säkerhetstjänst i flera månader, men till slut bankade KGB-män även på hans ytterdörr. När han inte öppnade sågade de upp dörren och män med dragna pistoler rusade in.
Liksom sina vänner fördes han till förhör hos säkerhetstjänsten, och sedan till häktet. Det var det ökända Volodarka i centrum av Minsk som byggdes i början av 1800-talet och användes av den ryska tsarens polis för att spärra in oppositionella och revolutionärer. En av de mer kända var ironiskt nog Felix Dzerzjinskij, en polack från Belarus, som sedermera grundade den sovjetiska hemliga polisen.
– Där satt vi 26 man i varje cell, och där var det omväxlande iskallt och hett.
Efter sju månader flyttades de till en fångkoloni i Mogiljov, och sedan fördes de till olika delar av Belarus. Andrej Vojnitj kom till vad regimen presenterar som ett mönsterläger.
– I verkligheten var det en fruktansvärd anläggning. Det värsta var när jag sattes i en ”Sjizo” (sjtrafny izoljator), en isoleringscell där det var så kallt att vattnet frös i ledningarna.
Maksim Viniarski kom till en straffkoloni utanför Vitebsk, där han placerades i en cell med våldsdömda och narkomaner.
– Allt för att knäcka och förnedra oss. Och sedan låste de in mig i en Sjizo i 44 dagar i följd, utan rätt till att skriva brev eller att läsa böcker.
Även i Lukasjenkos anstalter finns det grader i helvetet. Ingen av dem vill gå in på några detaljer hur de torterades. Andra av de frigivna har vittnat om hur de blivit slagna, bränts i ansiktet med cigarettfimpar, pepparsprejats och kvävts.
Jauhen Afnahel säger att han sattes under den allra strängaste regimen, ett så kallat ”gömt fängelse”: Inga besök, inga brev, inte något månatligt telefonsamtal, inga böcker.
– Vår politiska grupp var ändå ganska omskriven, så vi behandlades inte värst. Andra fångar är ”incommunicado”; ingen har hört av dem på månader.
Det krävs ingen särskild orsak för att fångar ska straffas med isolering. Flera av de 52 som släpptes ut i september hade kort tid kvar på sina straff. Jauhen, Andrej och Maksim hade drygt ett år kvar. Men det är inget som de grämer sig över. Det är ändå snarast en regel att strafftiden förlängs just när den ska löpa ut.
– När de förde oss till ett häkte i Minsk den 11 september trodde vi att det var för att meddela att vår strafftid förlängts. Men nästa dag körde de oss till gränsen mot Litauen, berättar Jauhen Afnahel.
Där skulle fångarna köras över till den andra sidan i en buss. Men just när de befann sig i ingenmansland tog sig plötsligt en av dem ut från bussen. Det var den socialdemokratiske tidigare presidentkandidaten Mikola Statkevitj som dömts till ett 14-årigt fängelsestraff. Han förklarade att han vägrade att gå med på att tvångsdeporteras från sitt hemland.
I en video från övervakningskameror kunde man efteråt se hur maskerade män förde Statkevitj till Belarus. Sedan dess har han varit försvunnen, och ingen tvivlar på att han är inspärrad i något av Lukasjenkos läger eller häkten.
De övriga, som färdades till grannlandet, fick tillfälliga uppehållstillstånd i Litauen. Nu väntar de på att få ett resedokument, så att de kan åka till andra EU-länder. Men hemlandet är stängt för överskådlig tid.
– Det är svårt att kalla det för frigivning när det snarast är en förvisning, säger Jauhen Afnahel.
Mest smärtsamt är att alla som fördes till Litauen inte längre kan träffa sina barn, partners, föräldrar eller andra anhöriga som är kvar i Belarus.
Frigivningen av de 52 var en uppgörelse mellan Lukasjenko och USA:s president Donald Trump. I utbyte mot att Lukasjenko släppte fångarna fick han dels ett kärkommet telefonsamtal med Trump, dels lättnader i sanktionerna mot bland annat det statliga flygbolaget Belavia.
Lukasjenko försöker alltså att bryta sitt lands status som internationell paria.
Mindre klart är vad Trump får ut av närmandet till Lukasjenko. Kanske är det ett sätt att öppna en indirekt kanal till Putin, som ju har Lukasjenko i ett fast grepp.
– En viktig sak är att Belavia nu får skaffa komponenter till sina flygplan, vilket ger den ryska militären reservdelar. Det betyder att Trump hjälper Putin i kriget mot Ukraina, säger Jauhen Afnahel.
Han tror att Lukasjenko ser dealen med Trump som en chans att komma in från kylan.
– Men det är en människohandel som inte är lätt att förstå. De som förvisas har knappast full frihet.
Enligt människorättsorganisationen Viasna finns fortfarande minst 1 200 politiska fångar kvar i Lukasjenkos straffkolonier och fängelser. Det handlar inte om en liberalisering. Siffrorna talar sitt språk: på fem månader har 178 fångar frigetts, men under samma period har 280 nya fängslats.
– I verkligheten ökar därför antalet politiska fångar, och Lukasjenko skaffar sig fler gisslan att köpslå med, säger Jauhen Afnahel.
Volha Zazulinskaja, en ledamot av Svjatlana Tsichanouskajas ”övergångskabinett” i exil som jag möter på ett kafé i Vilnius, är avvaktande till tövädret mellan Trump och Lukasjenko eftersom dialogen med Belarus kan stärka regimen och splittra oppositionen.
– Jag är tacksam för att EU inte har lättat på sanktionerna. Hårda åtgärder är det enda Lukasjenko förstår. Putin låter den trofaste Lukasjenko fungera som en mellanhand med USA. I det spelet finns inte det belarusiska folket med.
De 1 200 fångarna är bara är toppen på isberget, menar Volha Zazulinskaja. Hur många som är inspärrade är inte känt.
I Vilnius träffar jag även Mikola Dziadok, 37, som hör till en annan anarkistisk rörelse och som sammanlagt har suttit tio år i Lukasjenkos fängelser.
– Vi stod för självstyre och antifascism. Ett tjugotal av våra medlemmar sitter fortfarande i straffläger.
Hans senaste fängelsevistelse inleddes när han greps 2020. Han blev slagen med käppar och trampad i ansiktet – i syfte att tvinga ur honom lösenorden till hans digitala konton. Han tvingades också att ”bekänna” inför tv-kameror, där det tydligt syntes att han var blåslagen.
En dag i september öppnades celldörren och Mikola Dziadok beordrades att samla ihop sina tillhörigheter. En påse sattes över hans huvud och han fördes till ett KGB-häkte.
På gränsen till Litauen möttes han och de andra fångarna av John Cole, närmaste man till USA-presidentens sändebud Keith Kellogg, med orden: ”President Trump har fått er fria. Det är över nu”.
– Jag har inga illusioner om att Trump bryr sig om mänskliga rättigheter. Men det viktigaste är att vara fri. Det var en chock att se himlen och naturen efter så många år i isoleringscell. Men jag förstod att det inte innefattade friheten att få komma till mitt hem, säger Mikola Dziadok.
Läs mer:
”Om de hade rört mina barn vet jag inte vad jag hade gjort”
.
