Det är vår i luften när ett minne från sommaren slår ner med full kraft. Jag sitter med familjen i uterummet. Regnet knattrar mot plåttaket, på avstånd hör vi mullret av den annalkande stormen. Då och då kollar jag SMHI:s radarkarta på mobilen, och kan se de röda korssymbolerna i appen närma sig söderifrån. En blixt lyser upp himlen. Vi räknar till fem sekunder. Slog den ner i byn? Pulsen stiger. Så kommer nästa, och nästa. Ingen av oss räknar längre, vi slukas helt upp av ovädret och de motstridiga känslor det inger, skräck och förtjusning.

En blixt är över på ett ögonblick, men kan lämna långa spår. Vi hittar dem i de allra flesta kulturer. Ibland projiceras de genom gudomligheter som Tor, Zeus och Vajrapani, boddhisatvan vars namn betyder ”blixt i hand”. Alla är de en slags våldsamma beskyddare av de mänskliga sfärerna, detta trots att deras överjordiska verksamhet ofta drabbar människorna indirekt. Men blixtarna kan också vara riktade direkt mot människan, som straff för upprepade synder, eller som förebud för den troende. Det är vanligt förekommande i Bibeln, men även i Koranen där blixten sägs ”skapa fruktan och längtan” (13:12).

När jag läser hennes dikter rör jag mig med dubbla känslor mot mina egna inre bidentaler. Ju närmare jag kommer, desto mer viker blicken undan

Det är en beskrivning som också passar för Eva Ströms senaste diktsamling, ”Den underjordiska floden” (Albert Bonniers förlag, 2025). Boken inleds med en gåtfull mening på engelska: ”Shrine for a man hit by lightning”. Uttrycket återkommer i en dikt mot slutet av samlingen, i vilken diktjaget funderar över hur den outhärdliga sorgen efter en närståendes död ska hanteras. ”Vanhelgar jag sorgen / genom att prata om den” frågar hon sig, och undrar om hon inte i stället borde skapa ett ”helgedomsskrin” åt den.

Det är inte entydigt vad Ström syftar på, men uttrycket har en möjlig parallell i den romerska bidentalen; blixtnedslagets helgedom. Dessa uppfördes på platser där människor träffats av blixten och dött, en händelse som i den romerska kulturen tolkades som ett tydligt tecken på gudarnas missnöje. För att blidka deras vrede hämtades en präst till platsen för att utföra en ritual vars höjdpunkt var slakten av ett tvåårigt får. Därefter uppfördes ett altare, och ett staket eller en mur byggdes runt det. När bidentalen var färdig fick den varken vidröras eller betraktas.

På ett liknande sätt rör sig Ström kring sorgen i sina dikter, där blixtnedslaget blir metafor för den plötsliga död som slagit ner mitt i vardagen. Hon både vill och inte vill betrakta den, vara i den. En motstridighet som alla som saknar någon kan känna igen sig i. När jag läser hennes dikter rör jag mig med dubbla känslor mot mina egna inre bidentaler. Ju närmare jag kommer, desto mer viker blicken undan.

Men Ström skickar också med sina dikter ett annat budskap, vilket förstärks av det faktum att döden i diktsamlingen slår ner i maj, den livskraftigaste av månader. Denna motsättning ger en särskild tyngd åt sorgen. Samtidigt blir den en språngbräda för att illustrera blixtens andra sida. Hon skriver:

En blixt slår inte ner i samma träd

två gånger, utan tre

Jag funderar över vilka de tre gångerna kan vara. Skulle födseln kunna räknas till dem? För Ström är sorgen över döden inte en ensidig historia, den är en naturlig reaktion till dess motsats, lyckan i livet. Centralt placerad i samlingen är en lång dikt där Gud prövar de ofödda barnens vilja att födas: ”Vill ni då verkligen födas? / Känner ni till ordet förkrossad?” Trots den därpå följande uppräkningen av fasor som kommer med ett liv på jorden – krigen, koncentrationslägren, sorgen, sjukdomarna – ropar de ofödda tillbaka: ”Ja, ja, låt oss födas”, ”Vi vill också vara med på den stora festen”.

Blixten som livgivare? Den första bild som kommer till en är kanske den av den galne forskaren Victor Frankenstein, som i populärkulturen väcker liv i det monstruösa väsen han skapat av mänskliga likdelar. En bild som har sitt ursprung i James Whales filmatisering från 1931, men saknas i dess förlaga, Mary Shelleys roman från 1818. I Shelleys version är skapelseprocessen långt mindre våldsam, om än elektrisk. Ändå har hennes Frankenstein och hans monster för många blivit synonymt med blixtens livsalstrande sida.

I modern tid har det visat sig att Shelley och Whales var något på spåret, även om dagens vetenskapliga resultat inte är fullt så dramatiska som fantastikens. Sedan 1950-talet har det till exempel forskats på vilken inverkan blixten haft vid skapandet av den tidiga jordens atmosfär, samt för de första levande organismerna. I experiment har man kunnat se att blixtar, ur luftens annars stabila gaser, kan skapa biologiskt användbart material, som reaktiva kväve- och kolmolekyler. Det vill säga de byggstenar som utgör våra celler. På senare år har vi också börjat förstå blixtens roll i det naturliga kretsloppet, bland annat som atmosfärisk städtant och tillverkare av naturligt gödningsmedel.

Även om den inte väcker monstret till liv, är det under en kraftig åskstorm Victor Frankenstein fullt ut förstår vad hans skapelse är kapabel till

Men trots att vi under större delen av människans tid på jorden vetat så lite om blixten har det inte hindrat oss från att använda den metaforiskt. Särskilt frekvent blev denna användning efter Benjamin Franklin vetenskapliga genombrott, när han 1752 kunde bevisa blixtens elektriska natur. Och inte oväntat är det romantikerna som är blixtens första fanbärare. En av dem var Percy Bysshe Shelley, Mary Shelleys make. Värt att poängtera i sammanhanget är att blixten förstås inte är helt frånvarande i hennes roman. Även om den inte väcker monstret till liv, är det under en kraftig åskstorm Victor Frankenstein fullt ut förstår vad hans skapelse är kapabel till.

En mer central roll har blixten fått i en av Percy Bysshe Shelleys mest kända dikter, ”The cloud”, från 1820. I dikten agerar blixten som molnets pilot: ”Sublime on the towers of my skiey bowers, Lightning my pilot sits”. Ett par rader ner återkommer den: ”Over earth and ocean, with gentle motion, This pilot is guiding me”.

Dikten som helhet är en resa med naturkrafterna, genom molnets ständigt rörliga organism. Ett moln som är samtidigt lekfullt, våldsamt och närande, lite som idealet för de romantiska poeterna, och lite som de grekiska och nordiska gudarna. Kanske kan molnet till och med läsas som en allegori över diktaren själv, som med blixten som ledsagare, betraktar jorden under sig på sin resa genom de högre sfärerna. Romantikerna anspelade inte sällan på sig själva som närmast gudalika.

1785 bytte han efternamn till Thorild, en lätt omskrivning av uttrycket Tors eld, blixten

Bysshe Shelley var dock inte den förste att göra blixtens potential till sin egen, redan ett par decennier tidigare har den egensinniga poeten Thomas Jönsson Thorén, med buller och bång, stigit ut på den svenska litteraturscenen. Det är dock inte under det namnet vi känner honom i dag. 1785 bytte han efternamn till Thorild, en lätt omskrivning av uttrycket Tors eld, blixten. I förordet till sin dikt ”Passionerna” från 1785 skriver han deklamatoriskt: ”Den stora Känslan följer ej er mechaniska ordning. Alt för den är et ögnablick; en Gudomens fart, et drag, en blixt.”

I dikten ”Harmen”, publicerad 1787, slår denna blixt ner med full kraft:

Väl! rasande hvirfvel

Af ting och af lagar,

Jag ler åt dig!

THORS gnista jag kände,

Och kände hans Harm:

Häll, eviga intet!

Och Konstens blixt som ljungar oss dit!

Hos Thorild är blixten både gudens vrede och geniets inspirationskälla. Hans författarskap kan sägas utgöra kulmen på en av romantikens huvudriktningar, den märkliga symbiosen mellan vördnaden av den allomfattande naturen och upphöjelsen av det egensinniga geniet. I Thorilds fall, oftast likställt med honom själv.

Med tiden förpassades romantikernas hybris till historiens bakgård, och blixten fick åter träda i naturens och gudars tjänst. Det är vad som sker i Ströms mer nedtonade dikter, vilka kan läsas som en vidareutveckling av äldre tiders mytologi, men utan dess betoning på bestraffning och synd. Snarare än att peka mot himlen lyser Ströms blixtar upp jordelivets grundparadox – för att leva måste man dö – en paradox lika svårfångad som blixten. Den inger också samma motstridiga känslor, skräck och förtjusning.

När jag morgonen efter åskstormen gick runt i min trädgård var det som att lite av blixten stannat kvar. Löven, gräset och blommorna lyste, som om de laddats upp av en dold kraft. Var det resultatet av blixtens rengörande och näringsskapande funktion? Eller var det bara mina sinnen som genom urladdningen skärpts? Av blixten får jag inga svar. Den har dragit vidare för länge sen.

Share.
Exit mobile version