Bilderbok
Lotta Olsson och Olof Landström
”Kroppen”
Lilla Piratförlaget, från 3 år
Lotta Olsson skriver ofta om känslor. Den lilla oemotståndliga hunden Morris är ju till exempel proppfull av emotioner, och boktitlar som ”Ledsen”, ”Glad”, ”Rädd” och ”Arg” talar för sig själva. Alltihop tar ju också plats i våra kroppar, den som Lotta Olsson i sin senaste bok benämner ”…katedral/ Ett fodral/ eller skal…”.
Boken heter mycket riktigt ”Kroppen” och är en rimmad skildring om kroppen, allt vi har inombords, liksom utanpå. Vad kroppen behöver och är med om. Och visst är det helt fantastiskt, detta som startar när ”Någon föds – och andas in/ och får liv i kroppen sin…” och slutar ”Men vid sista andetaget/ släpper kroppen tag om jaget…” Denna båge som kallas livet, den utefter vilken vi åker rutschbana och väldigt ofta tycker att det går för fort.
Lotta Olsson beskriver inte bara människolivet, också djuren följer livsbågen och har kroppar som ser väldigt olika ut. ”Det finns många varianter: /marsvin, flugor, elefanter…” Fast vår egen kropp är ändå det närmaste vi har. Nära är också de djur vi kanske har hemma, en katt som spinner utefter ditt ben eller en hund som kurar i ditt knä.
Kroppar, andning, liv. Och alla, djur som människor, ser olika ut. Skillnaderna kan vara marginella, men det finns ju bara en av dig och det är du. Eller som Lotta Olsson skriver ”Liten eller större kvittar:/ ut ur alla kroppar tittar/ just den kroppens eget jag./ En i världen av sitt slag.”
Nära, närmare, närmast. Eller? Faktum är att jag just i mötet med versboken ”Kroppen”, känner mig aningen tveksam. Inte om huruvida kroppen är vårt närmaste eller inte, utan om just den här texten verkligen förmedlar det. Det är roliga verser, alltid kul med rytm när det gäller högläsning. Men här finns också en distans, ett gram av redovisande snarare än att vara riktigt nära.
Närmast kroppskänslan kommer jag vid uppslaget där ett gäng små personer vinterleker. Olof Landström, den geniale, har illustrerat boken och pumpar ut värme från boksidorna. Lotta Olsson skriver: ”Kropparna är de som känner/ hur det pirrar, ilar bränner./ Kroppar huttrar, svettas, flyr…”, och på den utfallande bilden i pasteller, med en milt turkos isbana, myllrar ett gäng människobarn som åker skridskor, ramlar på isen, blir tok för överhettade i bandyåkandet, eldar brasa och grillar korv. Omkring dem skuttar hararna och över deras huvuden kretsar en jättefågel – örn? – vilken ger en förnimmelse om att livet sällan är någon helt oskuggad idyll. Så sant.
Läs mer av Pia Huss och mer om barnböcker
