Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
En långfilmsdebutant som regisserar sig själv i huvudrollen, utifrån eget manus. Fallgroparna är som synes många men komikern, skådespelaren och regissören Eva Victor släntrar förbi dem alla, med ett litet, knappt skönjbart, småleende i mungipan.
Det börjar som en lite flamsig förening mellan två vänner som inte sett varandra på ett tag; energiknippet Lydie och den dovare Agnes – som bor kvar i det lilla hus som duon delade när de båda studerade litteratur vid universitetet. Men stämningarna skiftar rätt snart. Eva Victors föredömligt finstilta manus pytsar ut premisserna med kryddmått, låter oss ana konturerna av det trauma som uppstod när Agnes tre år tidigare blev våldtagen av sin handledare.
Det handlar alltså om samtycke, övergrepp och oklara gränser – men släpp genast de förväntningar som dök upp i hjärnan när du läste den här meningens första del. Eva Victor berättar om allt det där, men gör det på ett egenartat vis. Till att börja med skildrar hen inte dådet, kameran står istället kvar på gatan medan mörkret faller runt huset där läraren bor. Efter ett tag ramlar Agnes ut genom ytterdörren, kör hem och berättar för Lydie – och oss – om vad som hänt.
Till skillnad från mer eldfängda filmiska vittnesmål på samma tema, låter Victor offret inneha den absoluta huvudrollen, från start till mål. Ingen möda läggs på spekulativ hämndlystnad, jakt på en skurk eller dividerande om skuld. Istället är det en minutiöst nyanserad historia om helande och förmågan att trots allt gå vidare. Paranoian, själväcklet och alla andra symptom på PTSD finns där, så klart, de är bara inte signalerade via patospockande plakat.
Den återhållna tonen väcker minnet av den amerikanska indiefilmens gyllene 1990-tal. Alltså då, när (halv)unga auteurer (som aldrig själva skulle kalla sig något så pretentiöst som ”auteur”) likt Hal Hartley, Jim Jarmusch och Todd Solonz jobbade med låga budgetar och höga ambitioner att säga något om tillvaron. Ofta med samma dead pan-attityd som Eva Victor.
Det är också trevligt otidsenligt med en film som verkar ha utfärdat mobilförbud, där folk faktiskt läser böcker och inte bangar för att ännu en gång diskutera den eviga frågan om det går att skilja konstnären från konstverket. Eller innehåll från form.
I det här specifika fallet Vladimir Nabokovs klassiska men pedofili-osande roman ”Lolita” – som Lydie avfärdar med en grimas men vars estetiska kvaliteter Agnes ändå uppskattar. Vilket provocerar omgivningen. Kan man beundra ett stycke konst för dess utförande även om man ogillar dess sentenser? Och vice versa?
Kanske ställer Eva Victor samma fråga till oss, eller åtminstone till dem som inte tycker att man bör berätta om övergrepp på det här varmt distanserade viset.
Nog finns det några ynka scener som snuddar vid det banala, men det är som det ska, en debut ska inte vara perfekt. De vägs dessutom upp av en rad smarta och fyndiga detaljer i text, bild och ljud. Jag utgår exempelvis från att Eva Victor är kattägare. Hen och ljudteamet lyckas i alla fall med exakthet efterhärma det skumma strupljud som en katt gör när den har lämnat en död mus i din säng. Snyggt.
Se mer: Tre andra sevärda filmer på temat: ”Anklagad” (1988), ”The perks of being a wallflower” (2012), ”Promising young woman” (2020).
Läs också:
Fler film- och tv-recensioner i DN




