Torsdag 26 februari, återvändandecentret i Märsta norr om Stockholm
*Knack, knack, knack.*
Marta berättar att hon och Elias väcks av högljudda bankningar på sin sovrumsdörr. Klockan är 05 på morgonen och de har inte fått någon förvarning om att de skulle hämtas, säger hon.
Enligt Martas utsago är det mörkt när flera okända personer stormar in i rummet och befaller henne att skynda sig att packa och byta om. ”Ni ska ut och flyga”, säger en av dem till fyraårige Elias. Marta protesterar.
– Jag var förvirrad och rädd. Jag fattade inte vilka de var för de såg inte ut som poliser.
Det är kriminalvårdare som ska ”verkställa” utvisningen på uppdrag av gränspolisen. Marta berättar att hon skriker efter hjälp men att någon tar tag och knuffar in henne i badrummet och trycker sen upp henne mot handfatet.
– Jag ville ha hjälp och hoppades att någon skulle höra mig!
Fyraårige Elias är kvar på andra sidan dörren.
– Han är så omhändertagande så han frågade ”varför är du ledsen, varför gråter du, jag vill inte att du ska gråta mamma?”
Efter en lång strid tvingas Marta ge upp och sätter sig i bilen till Arlanda. Där väntar de i 40 minuter medan ”han som sköter pappersarbetet” går in till terminalen. När han kommer tillbaka med hennes id-kort, ber han om ursäkt.
– De sa att vi inte kunde resa i dag. Jag fick ingen förklaring, men de bad om ursäkt och körde tillbaka oss.
Enligt Marta kunde deras utvisning inte verkställas eftersom de saknade resehandlingar.
Dagarna efter händelsen fick Elias mardrömmar och blev utåtagerande.
– Han blev arg när han träffade nya människor eller sina vänner.
När Marta kom till Sverige och sökte asyl från hemlandet Etiopien 2021 var hon ensam och två månader gravid med Elias.
Hans fyraårsdag tvingades de fira i ett industriområde i Märsta norr om Stockholm, där de har bott mot sin vilja under det senaste året, i väntan på utvisning eller ett mirakel.
Etiopien är ett land som svenska utrikesdepartementet till stora delar avråder från alla nödvändiga resor ifrån på grund av säkerhetsläget i området.
Gång på gång har Marta förgäves försökt få Migrationsverket att ändra sitt utvisningsbeslut. Men hon förklarar att hon har nekats både advokat och en ny prövning och har nu blivit av med sin dagersättning:
– Det är priset jag får betala för att rädda min sons liv. Jag kämpar för att han inte ska behöva bära på de ärr jag har.
Tisdag den 10 mars, återvändandecentret i Märsta
Två veckor efter Kriminalvårdens gryningsräd kommer Marta tillbaka från kyrkan dit hon brukar åka för att få hjälp med kläder och annat som Elias behöver. Den här dagen hade hon bokat en tid med en barnpsykolog för att bearbeta det dramatiska ingripandet. Men planerna ändrades snabbt.
Kriminalvårdarna är där och väntar på henne. Marta berättar att de omringar henne medan en annan tar hand om Elias. De åker till Arlanda igen. Den här gången följer de med ända fram till flygplansgaten. När de ska gå ombord larmar Marta kabinpersonalen.
– Jag sa att jag reser under tvång och att vi är på väg att utvisas till ett land som inte är säkert.
De ”räddas” av flygbolaget som vägrar lyfta med dem ombord. När de återvänder till kriminalvårdarna förklarar de för Marta att det är hennes sista chans att resa på ett ”respektfullt sätt”. De lovar att komma tillbaka, säger hon:
– Nästa gång kommer det bli hårdare tag, sa de. De skrämde mig med att komma med handbojor och tvinga mig att åka.
Fyraårige Elias försöker försvara sin mamma.
– Han sa till polisen (kriminalvårdaren reds. anm.) ”säg inte så till min mamma, det är inte snälla ord”. Då blev polisen chockad och slutade.
Varför vägrade du att åka?
– Jag försökte förklara att ni skickar både mig och min son till ett ställe som inte är säkert. Jag struntar i vad som händer mig, men jag vill inte att min son ska växa upp i ett sådant samhälle.
Det Marta och Elias har upplevt är inget unikt. Mattias Johansson, transportsäkerhetschef på Kriminalvården, kan inte kommentera fallet men säger att det inte är ovanligt att en utvisning stoppas på Arlanda.
– Det händer med jämna mellanrum. Oftast är det flygkaptenen som avvisar en person som gör motstånd med hänvisning till flygsäkerheten, säger han.
I dessa fall kan Kriminalvården, som ”en sista utväg” komma tillbaka med hand- eller fotfängsel och chartra ett privat plan, säger han:
– Man kommer åka hem på ett eller annat sätt. Frågan är bara om det tar ett, två eller i värsta fall fler försök.
Första gången Marta och Elias berättar att de stoppades eftersom de saknade resehandlingar, det beskriver Mattias Johansson som ”olyckligt”:
– Det händer att en resa får ställas in eftersom det blir problem med olika handlingar eller att mottagandelandet inte ger oss landningstillstånd. Men det är ovanligt att det upptäcks så sent som när vi redan är på flygplatsen.
Han säger att de försöker använda så lite tvång som möjligt, men att det är en individuell bedömning.
Att en utvisning sker helt utan förvarning menar Mattias Johansson är ovanligt, men att det kan bli dramatiskt är han medveten om. Därför har Kriminalvården inrättat ”barnombud”, som ska finnas med vid transporterna och ta ansvar för barnets bästa.
Måndag 23 mars, i en annan del av Stockholm
Det är en bestämd fyraåring som möter oss efter förskolan. Kriminalvården har fortfarande inte dykt upp igen.
– Jag vill inte leka! Jag vill inte ha kakor! Prata inte med mig!
Efter en stund går han med på att ta en kardemummabulle och sätter sig med Ipad:en. Marta ser på oss medan tårarna svämmar över:
– Han är så liten så jag trodde inte att han förstod så mycket av vad som hände. Men sen började han upprepa orden ”jag vill inte ha några poliser här hos oss”… Då insåg jag att han hade fångat upp varenda detalj.
Elias såg och förstod mycket av vad hände när kriminalvårdarna brottade ner Marta.
– Han har förändrats väldigt mycket. Han har blivit gnällig och vill knappt lämna rummet längre, förutom när han går till förskolan.
Händelserna har inte bara traumatiserat fyraårige Elias, utan även satt skräck i de andra barnen som bor på återvändandecentret nära Arlanda, som blir rädda att samma sak ska hända dem.
När Kriminalvården kom för att hämta Marta och Elias en andra gång larmar en pappa om händelsen ”Kriminalvården är här för att skicka bort en familj till hemlandet”, skriver han i ett sms. Samma öde kan när som helst helst vänta hans egna barn.
Josefine Paulsen, barnpsykolog på Rädda Barnen markerar att hon inte kan kommentera det enskilda fallet. Men hon känner igen situationen väl. Många av barnen som bevittnar hämtningar blir rädda och förvirrade eftersom de inte helt förstår vad som händer, säger hon.
– Vi får många frågor av barn efter att de har bevittnat ingripanden som kan vara dramatiska och ibland även våldsamma. ”Är vi kriminella?”” Är det min tur nästa gång?” är vanliga frågor, säger Josefine Paulsen på Rädda Barnen.
Ibland behöver en myndighet fatta och verkställa svåra beslut. Men man måste se till att det görs på ett barnanpassat sätt, resonerar Josefine Paulsen. Hon menar att det inte alltid görs när barn ska utvisas:
– En direkt förutsättning är att säkerställa att det finns giltiga resehandlingar innan man ska verkställa en utvisning. Det skulle annars vara ett allvarligt övertramp att utsätta ett barn för den här typen av situationer.
Elias har hittat en liten röd gummiboll som är formad till ett hjärta. Han för den till sitt eget bröst, sen till sin mammas.
– Jag vill att han ska leva i ett samhälle där han respekteras, får kärlek och känner att han är viktig.
Elias och Marta heter egentligen något annat. Deras namn är utbytta i denna artikel på grund av rädsla för repressalier.
Läs mer:
10-åriga Murad har bott på återvändandecentret i två år
Misstänkt grov våldtäkt mot barn på asylboende: ”Mår mycket dåligt”
