– Jag blir behandlad som om jag vore både diplomat och kändis. Det är verkligen ovant för en fysiker, säger John Martinis.
Han har just kommit till Stockholm för att ta emot Nobelpriset i fysik tillsammans med John Clarke och Michel Devoret. I mitten av 1980-talet genomförde de tre några banbrytande experiment som visade att kvantmekaniska effekter inte bara finns på atom- och partikelnivå utan också i system som är så stora att vi kan se dem med blotta ögat.
John Martinis var doktorand på University of California i Berkeley i USA hos den unge brittiske professorn John Clarke, och samarbetade med fransmannen Michel Devoret som just doktorerat i Paris.
– Det var min doktorsavhandling. Så det var ett ganska fantastiskt projekt för en avhandling, säger John Martinis.
Arbetet var banbrytande.
– Vi var tvungna att lista ut mycket grundläggande fysik. Men experimentet skapade en mycket bra och stabil grund för utvecklingen av kvantdatorer.
Alla tre hade erfarenhet av att bygga saker redan som unga.
– Det bidrog till att vi ville studera experimentell fysik.
John Martinis har alltid tyckt om matematik och naturvetenskap, och tillbringade flera timmar i veckan på ett vetenskapscenter som låg nära hans skola.
– Jag vill också nämna min far. Han var brandman och hade ingen universitetsutbildning. Men han byggde alltid saker i garaget. Så jag fick med mig ingenjörstänkandet från början, säger han.
När han sedan läste fysik på gymnasiet föll fler bitar på plats.
– Jag älskade det, för då fick jag matematiken bakom det som jag redan hade förstått intuitivt genom att bygga saker med min far, eller göra byggsatser med elektronik och sånt.
Det är viktigt att försöka och våga, menar han.
– Det handlar om att få självförtroendet att fortsätta att bygga, och få det att fungera. De flesta människor saknar det. De vågar inte skruva isär något eftersom de är rädda att inte kunna sätta ihop det igen.
När John Martinis undervisade i elektronik ville han ge det självförtroendet till sina studenter.
– Jag blev mycket stolt när en student kom och sa att de hade öppnat datorn för att byta batteri eller något liknande. Då hade de förstått vad som pågår. Det är det första steget man måste ta.
Richard Feynman, som fick Nobelpriset 1965 och var en av 1900-talets mest kända och inflytelserika fysiker, höll en känd föreläsning år 1981 där han presenterade idén om att bygga kvantdatorer.
Den blev också avgörande för John Martinis karriär.
– Ärligt talat förstod jag inte så mycket av föredraget. Men jag insåg att det var superintressant. Och efteråt flockades fysikerna omkring honom och överöste honom med frågor. Det blev väldigt tydligt att det var en bra fråga, och en bra riktning att gå i.
Mellan 2014 och 2020 arbetade John Martinis på Google för att utveckla en fungerande kvantdator. Nu har han startat ett eget kvantdatorföretag.
Han försöker bygga lika goda samarbeten som det som han hade tillsammans med Clarke och Devoret.
– Det var en speciell tid för mig. Vi hade ett sätt att tänka som verkligen passade bra ihop. Jag har i princip tillbringat hela min karriär med att försöka återskapa den där speciella andan som vi hade, säger han.
Läs mer:
Maria Gunther: Fysikpristagarna gjorde kvantmekaniken synlig
Kvantdatorn ska förändra allt – men ingen vet hur
Googles avhoppare vill starta egen kvantdatorfabrik
