Man märker inte när man håller på att falla för någon. Det är först när man redan drunknar som man inser hur långt ut från stranden man har simmat. För min del kom den senaste insikten i form av en längtan att skriva ett kärleksbrev. Bland min generation, sena 90-talister och tidiga 00-talister, är det få som känner den impulsen. Att skriva brev verkar tillhöra den delen av min personlighet som dras till det bortglömda, som passar den museiliknande dekoren i mitt hem. Att kärleksbrev mellan älskade, familj och vänner förpassas till museer och byts ut mot snabbmeddelanden är något jag ofta tänker på och sörjer.
När jag frågar mina dejter om de fått kärleksbrev fnissar de till, ger mig en undrande blick och inser att jag är en excentriker. Svaret är alltid nej
Frågar jag dem i min ålder om brev får jag ofta samma svar: det är onödigt mycket papper; det är bara fakturor; det är dyrt och långsamt. Men det allra mest nedslående är att nästan ingen minns det senaste personliga brevet de har fått från en närstående. Många har aldrig ens fått ett brev; som mest ett försenat vykort från sig själva. En yngre kollega till mig visar sig vara kompromisslöst anti-post.
– Om det går att ha på en surfplatta är papperet bara skräp.
När jag frågar mina dejter om de fått kärleksbrev fnissar de till, ger mig en undrande blick och inser att jag är en excentriker. Svaret är alltid nej.
Postnord kanske bär en del av ansvaret. Enligt den senaste rapporten från Trafikanalys har traditionella brev gått från cirka 3,5 miljarder år 2003 till nästintill bara 1 miljard brev 2023. Mellan 2022 och 2023 föll brevväxlingen med hela 12 procent. Det kan låta som mycket; 1 miljard brev på 10 miljoner invånare blir 100 brev per person – men statistiken inkluderar alla försändelser upp till två kilo. De flesta av dessa är antagligen varor. Tar man bort fakturor, reklam och diverse påminnelser om att betala medlemsavgifter, är det inte mycket kvar. Får man julkort har man tur. Det är enkelt att se hur min generation aldrig har upplevt känslan av att hålla i ett fysiskt bevis på en annan människas omtanke, att uppskatta den uttänkta och, i dagens värld, sakta takten det medför. Får man aldrig brev vill man inte skicka dem heller.
Visst skickar vi färre brev, men jag undrar om inte denna konstanta storm kring Postnord bidrar till att stöta bort potentiella brevskrivare; att vi sugs ner i en ond spiral
Portot för ett enkelt brev på 20 gram år 1996 var 3,85 kronor. Nu kostar samma brev 18 kronor. Den minsta vikten har höjts till 50 gram, men funktionen är densamma. Justerat för KPI motsvarar 3,85 kronor runt 6,26 kronor i dagens penningvärde. Det är alltså nästan tre gånger så dyrt att skicka i dag som det var då. 2016 kostade ett frimärke fortfarande 6,50 kronor. Det är sedan dess priserna skjutit i väg. Nästan varje år läggs det på några kronor. Senast gick det upp 20 procent. Utdelningen har också avsevärt försämrats. 2022 valde man att dela ut posten varannan vardag. Nu föreslås att ”85 procent av breven ska levereras inom tre dagar och 97 procent inom fem dagar”. Visst skickar vi färre brev, men jag undrar om inte denna konstanta storm kring Postnord bidrar till att stöta bort potentiella brevskrivare; att vi sugs ner i en ond spiral som leder rakt ner i graven.
Brevdöden är ett globalt fenomen och likt telegrammets utfasning finns det inte mycket som kan stoppa det. Men fysiska brev har varit med oss människor i tusentals år i varierande mängd och form, och dess utfasning skaver. Kan ett sms eller ett mejl någonsin förmedla det känslomässiga djupet som ett handskrivet brev kan? Förväntningen av att se vad som väntar inuti, papperets torra textur mot fingertopparna, och framför allt det genomtänkta ordvalet; formuleringar som hade generat de flesta och blivit osagt. Jag tänker ofta på kända kärleksbrev. Dem mellan Albert Camus och María Casares kommer alltid först till minnet. ”Hos dig fann jag en livskraft som jag trodde att jag hade förlorat … [Du] är den enda varelse som har gett mig tårar”, skriver han till henne. I brev låter sig hjärtat komma till tals på ett sätt som jag aldrig kan föreställa mig ett sms kan göra. Det gäller inte bara kärlek. Kafkas brev till sin far visar också hur bitterhet kan bearbetas.
Jag vill ha en låda med minnen över våra känslor, i stället för en kort rad på en app som snart går i konkurs
Möjligen romantiserar jag andras känslomässiga band till det skrivna ordet. Det kanske bara är vi författartyper som dras till brev, sms eller runor, kärleken är och förblir som den alltid har varit. Framtida generationer kanske blir nostalgiska över sms:ens tid. Ändå kan jag inte undkomma en gnagande känsla av att något går oss förlorat. Jag vill kunna hålla i en bit papper där någon säger hur de känner. Jag vill försegla arken med rött vax och stämpla mitt sigill. Jag vill ha en låda med minnen över våra känslor, i stället för en kort rad på en app som snart går i konkurs. Postnord må inte ha dödat kärleken, men ökade priser och logistikproblem har inte främjat banden människor emellan. Kanske är det dags att göra brev trendiga igen. Kanske är det dags för Postnord att sluta höja priserna och starta en brevskrivarkampanj. Nästa affisch kan lyda: ”För vissa ord förtjänar ett frimärke – skriv ett kärleksbrev.”
