Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Den första AI-artisten har tagit sig in på en Billboard-lista. Xania Monet är skapad av poeten Talisha Jones och programmet Suno. Projektet har hyllats av 00-talets demonproducent Timbaland som verkar sugen på att avveckla sig själv.
Musikaliskt är det givetvis fullständigt ointressant, Monet ”sjunger” gospeldoftande tillika kitschsmäktande r’n’b. Det är plastigt, men hade också kunnat göras av en riktig artist. Vidare har Monet 151 000 Instagramföljare och på Spotify har låtar som ”How was I supposed to know?”, ”Let go, let god” och ”I asked for so little” spelats miljontals gånger.
Uppenbarligen finns en efterfrågan som också möts: debutalbumet ”Unfolded” kom i augusti och följdes av ep:n ”Pieces left behind” i september.
Samtidigt går vi analoga idioter och väntar på nytt från Frank Ocean.
Absolut, man kan fråga sig vad Billboard egentligen representerar 2025 – listan har varit en oklar, kollektiv referenspunkt sedan Björn Skifs ”Hooked on a feeling”. Men Xania Monets framfart är värd att uppmärksamma, på samma sätt som ”indierockbandet” Velvet Sundown i somras.
Lägg till att Monet – eller om det är Talisha Jones – nu har sajnat ett skivbolagsavtal i mångmiljonklassen, efter vad som beskrivs som ett budkrig, och dystopin kryper närmare.
Häromveckan skrev Åsa Beckman om AI:s intåg i kulturjournalistiken. Hon hänvisade till ämnesexperten Nikita Roy, som menat att medielandskapet kan förändras så att ”den enskilda artikeln” håller på att upphöra. Att egna röster försvinner totalt. Oroväckande, minst sagt. Men Beckman argumenterade emot: ”Tills jag blir överbevisad tänker jag dock tro att människor helst lyssnar på en unik, mänsklig röst.”
Senaste veckan har vi fått flera bevis på varför den unika och mänskliga rösten alltid kommer trumfa maskinens, oavsett vad Billboard och techjättar säger. Som kontrast till Xania Monets slätstrukna AI-soul står Lily Allens nakna skilsmässoalbum eller de högst reella känslorna man får av Anna von Hausswolffs makalöst pampiga och elva minuter långa ”The iconoclast”. Som kontrast står att kliva in i Christian Kjellvanders vemodigt egensinniga bubbla på det djupt berörande ”Ex voto / The silent love” (höstens bästa svenska album?), eller för all del Rosalías vansinniga symfoni ”Berghain”, gjord ihop med Björk och Yves Tumor spränger den alla gränser för vad pop på 20-talet kan vara.
AI-revolutionen kommer, i likhet med kulturjournalistiken och kritiken, tvinga musiker att slå vakt om det unika
I samtliga fall uppstår en konstnärlig genialitet som inte kan imiteras, en tacksam motkraft till den teknikens öken som lurar runt hörnet. AI-revolutionen kommer, i likhet med kulturjournalistiken och kritiken, tvinga musiker att slå vakt om det unika.
Likafullt är det viktigt att vi – konsumenter som kultursidor som musikskapare – värderar musikens betydelse och inte resignerar för det strömlinjeformade, för intetsägande mainstreambjäfs som lika väl kan skapas av Xania Monet.
Förhoppningsvis kan musikvärlden möta AI-hotet med att bejaka kreativitet och briljanta infall. Genom att, likt Rosalía, Lily Allen, Anna von Hausswolff och Christian Kjellvander, bejaka sin mänsklighet.
Det är ju därför vi lyssnar på musik.
Läs fler texter av Gabriel Zetterström och mer om musik.
