Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Det är julmarknad på Rönninge torg. Fotbollsfarsor grillar hamburgare. Det spelas epadunk om tomten, folk delar ut lotter och säljer ljus. Samtidigt finns en laddning i luften, förstärkt av polisnärvaron. Julmarknaden uppstod som en motkraft till Salemmarschen under dess sista år. Nu är den nazistiska manifestationen – med syftet att minnas skinnskallen Daniel Wretström som misshandlades till döds i december 2000 – tillbaka efter femton år i träda. Trots att Wretströms mamma uttryckligen bett att sonen ska lämnas ifred.
Vid mörkrets inbrott tar nazisterna åter området som gisslan. Tystnaden inför är klaustrofobisk. Fackeltåget ringlar sig över parkeringen bort mot nedgången till pendeltågsstationen. Allra först: tre kvinnor med kransar, framför en stor banderoll med Daniel Wretströms namn och texten: ”Vi glömmer aldrig! Vi förlåter aldrig!”. De är omgärdade av poliser, och vi i media håller avstånd. ”Ni får le längst fram, det är många hyenor här” ropar en av ledarna. Det är full täckning från svenska mediehus. Al Jazeera är på plats.
När tåget väl börjar röra sig är det enda man hör en lika taktfast som dystopisk trumma. Dum – dumdum – dum. Dum – dumdum – dum.
Man kan absolut fråga sig hur mycket medialt utrymme man egentligen bör ge nazisterna. Kan det rentav hjälpa dem att växa? Trots sitt glödande hat mot ”gammelmedia” blir de alltid lika stolta när de omnämns. I kommentarerna efter lördagens marsch märks en lättnad över att nazisterna inte var fler till antalet.
Men Salemmarschens återuppståndelse är ändå ingen liten sak. Under 00-talet drog manifestationen som mest uppemot 2 000 deltagare, och blev något för en splittrad högerextrem rörelse att samlas kring. Att den arrangeras igen år 2025, är inte en slump. Symboliskt har det betydelse, trots att man den här decemberlördagen ”bara” samlat runt 200 personer. Förra helgen traskade Aktivklubb genom Stockholms innerstad, och dagen efter arrangerade Alternativ för Sverige ett fackeltåg till minne av Karl XII. Rörelsen mobiliserar bland elitens barn med hjälp av sociala medier. De nya nazisterna är våldsbesatta unga killar från villaområden med föräldrar i finansbranschen (ibland till och med i regeringen). Den 23-åring som nyligen dömdes i Luxemburg för att ha planerat terrorbrott mot Eurovision, är son till en svensk näringslivsprofil. De utgör ett påtagligt hot mot det öppna, demokratiska samhället.
Generationsväxlingen märks i Salem, vilket Christer Mattsson från Segerstedtinstitutet ger stöd för till DN: ”Min uppskattning är att omkring 80 procent var 25 år eller yngre.”
Väl framme vid mordplatsen är det dags för tal. Personen som hälsar deltagarna välkomna och introducerar talarna, är en av ledarfigurerna i Aktivklubb. Vi hör både en terroristklassad NMR-ledare och en som var nyfödd vid tiden för Daniel Wretströms död. Språkbruket är såväl svulstigt medeltida som huligankompatibelt. De är lite besvikna över uppslutningen, men vräker fram nazistglosor som ”segerdagen”, ”folkkroppen” och ”rödingfittor”. Förrädarna ska hängas, landet ska tas tillbaka. Skaran framför podiet jublar.
Mest av allt blir Salemmarschens tragiska återuppståndelse en påminnelse av att den antifascistiska kampen måste fortsätta föras, på alla nivåer. Det högerextrema tankegodset har normaliserats och också blivit ”rumsren” politik. På SVT Play finns den sevärda dokumentären ”Sverigevänner” om Sverigedemokraternas historia. I två delar får man följa partiets väg från Bevara Sverige Svenskt till Tidöavtal, och när jag ser nazisterna vandra uppför Säbytorgsvägen till ljudet av trummandet, flimrar bilderna förbi från dokumentären. Från de tåg som SD föddes ur. 2010 – senast Salemmarschen ägde rum – hade partiet precis kommit in i riksdagen. Femton år senare dikterar man den borgerliga regeringens politik som landets näst största parti, och är på god väg att tilldelas ministerposter. Men deras idéer om exempelvis folkutbyte – som hämtat från talarstolen i Salem – är intakta.
Som vissa etablerade politiker verkar se det, är dagens fackelbärare morgondagens lagstiftare.
Läs fler texter av Gabriel Zetterström
