Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
I helgen marscherade ”dåligt sällskap” på Stockholms gator igen, för att låna Ulf Kristerssons tidigare ordval. Omkring hundra maskerade nazister skanderade ”Sverige åt svenskarna”, tände bengaler och krävde frigivning för misshandelsdömda Aktivklubb-medlemmar.
I somras, när det uppdagades att migrationsminister Johan Forssells son varit engagerad i nämnda klubb, gjorde regeringsföreträdare allt för att tona ner det hela. Vi som tyckte det var fel med nazism anklagades för att mobba barn (paradoxalt nog av samma regering som vill sätta barn i fängelse).
Om helgens händelse sade presstalespersonen Robert Sennerdal bara: ”Det har inte funnits något skäl för polisen att ingripa”. Och tillade att ”allting har gått väldigt lugnt till”.
Fotbollssupportrar är väl medvetna om förbud mot maskering och pyroteknik. Under nazistmarschen verkar de reglerna inte ha existerat. Men de dubbla måttstockarna slutar inte där.
Diskussionen förflyttas, ännu en gång. Och så får ett dåligt sällskap heila vidare så länge allt går ”lugnt till”
För det är svårt att inte tänka på hur borgerligheten behandlar Palestinarörelsen. Politiker har varit högst delaktiga i att misstänkliggöra det oförtröttliga demonstrerandet mot Israels folkmord i Gaza. Där finns det minsann inte plats för nyanser, där ska en hel rörelse stämplas som terrorister och hot mot demokratin, baserat på vad enstaka individer säger.
Liberalernas Fredrik Malm har sagt att ”Palestinarörelsen i Sverige är våldsbejakande, antisemitisk och islamistisk”. Alice Teodorescu Måwe (KD) har skrivit på sin blogg: ”Hur kommer det sig att inga andra grupper agerar så gränslöst, hatiskt och våldsamt – på såväl gator och torg som i kommentarsfälten – som den ’pro-palestinska’?” Statsminister Kristersson utesluter inte lagändringar för att begränsa demonstrationsfriheten. Expressens ledarredaktion är lite slugare och klagar på att det blivit svårt att åka buss på lördagar.
Visst har några borgerliga företrädare markerat mot Aktivklubbmarschen, och justitieminister Gunnar Strömmer öppnar för att förbjuda verksamheten. Ändå har tystnaden varit påfallande. Inom svensk höger har det länge tyckts betydligt viktigare att fördöma folk som demonstrerar mot folkmord, än att fördöma aktiva nazister.
Samtidigt för regeringen en djupt splittrande politik med ett parti som fötts ur just nazistiska demonstrationståg. För att citera vad Kristofer Ahlström skrev i DN häromveckan: ”Det är väl därför förminskningen av hotet från aktivklubbarna också låter som ett försvarstal inför en spegel: om faran inte finns behöver man inte erkänna hur nära man själv stått den.”
Alice Teodorescu Måwe är en som trots allt har reagerat. Hon har skärmdumpat inlägget där Magdalena Andersson kritiserar demonstrationen, och tilläggstwittrat: ”Jag instämmer! Synd att hon inte är lika resolut mot vänsternazister med Hamassympatier.”
Diskussionen förflyttas, ännu en gång. Och så får ett dåligt sällskap heila vidare så länge allt går ”lugnt till”.
Läs fler texter av Gabriel Zetterström




