Förra våren var jag med om en av mitt livs stora konsertupplevelser. I det innersta rummet av skivbutiken Rundgång i Malmö stod jag och trängdes med kanske tjugo andra och lyssnade på när synthpop-duon Kite pumpade ut en handfull hittar från hörnet.
Allt kändes extra speciellt eftersom konserten offentliggjordes på sociala medier bara en timme före start. Vi som stod där hade bara scrollat på Instagram vid rätt tidpunkt och råkat ha gångavstånd till lokalen.
Det blev nästan för mycket, för starkt. En händelse som känns lite svår att greppa att man faktiskt har varit med om.
Men jag var där.
Fakta.Kite
Nicklas Stenemo och Christian Hutchinson-Berg utgör den elektroniska musikgruppen Kite, som bildades 2008.
Duon har hyllats för sina spektakulära scen- och ljusshower på skilda platser som Cosmonova, Kungliga Operan och Dalhalla i Rättvik. I februari ger de en annorlunda konsert på Avicii arena, kallad ”Kite on ice”, där konståkare, hockeyspelare och ismaskiner kommer att ingå.
Aktuella med sin första fullängdare ”VII”, som släpptes tidigare i augusti.
Min kärlekshistoria med Kite inleddes i samband med att jag 1) började plugga och lärde känna människor som på allvar introducerade mig för elektronisk musik från Tranås och 2) konsumerade tillräckligt mycket Fredrik Strage (som i denna tidning axlat rollen som Kitekultens överstepräst).
Under de senaste åren har duon från Småland varit en av de musikakter som betytt allra mest för mig. Det larger than life-aktiga, den skamlösa technomaximalismen, sturm und drang i samtida synthpopsskrud. Pendlingarna och känslosvallet som träffar precis där det ska, högstämda toner av såväl krackelerade relationer som villkorslös eufori.
Tidigare i augusti släppte Kite sin allra första fullängdare (borträknat liveplattan från Kungliga Operan). Det låter kanske som en större grej än det faktiskt är. ”VII” följer på de sex ep:er som hittills utgjort stommen i diskografin, och samlar singlar som gruppen släppt sedan 2017.
Ändå blir jag märkbart rörd. Dels fyller det en ordningsskapande funktion som alltid uppskattas. Men samtidigt blir Kites beslut att för första gången släppa ett studioalbum ett fint försvar mot alla som ropar om formatets död. För någon månad sedan konstaterade popstjärnan PinkPantheress: ”I don’t listen to albums. I just listen to songs”, egentligen ett anmärkningsvärt uttalande för att komma från en artist. Men i den digitala uppmärksamhetskulturen blir det som bekant svårare och svårare för albumformatet att hävda sig, vilket ju också avspeglas i den traditionella musikkritiken.
Samtidigt finns det relevanta och aktuella invändningar att göra: vi har precis genomlevt Charli XCX:s brat summer, ett perfekt exempel på albumets popkulturella sprängkraftspotential. Domedagsprofeterna kanske inte får helt rätt.
Men frågan är om vi ens kan kalla ”VII” för ett regelrätt album? När jag lyssnar igenom plattan och kan fästa i princip varenda låt jämte ett minne från de senaste åren, känns det som om Kite har gjort en förbjuden manöver. Får man göra såhär utan att paketera det som en best of-collection?
Albumet fungerar inte som något precist tidsdokument utan snarare ett bevis på att mycket hinner hända på sju år. Här finns tunga ”Demons & shame” som en vacker avknoppning från 2015 års ep ”VI”, en typ av låt som Kite nog (tyvärr) inte hade gjort i dag. Vi kränger fram och tillbaka genom repertoaren, från Blanckmass-glittriga popproduktionen ”Teenage bliss” till orkestralt hjärtskärande ”Hopelessly unholy”. Här finns nerven i ”Glassy eyes” och det maskinella malandet i ”Remember me” eller ”Losing”. ”Panic music” nästan spricker av desperation och vanvett, en känsla som går igen på förhäxande ”Don’t take the light away”. Finalen, kongenialt betitlade ”Hum hum”, blir en värdig eftertext. Egentligen är det bara misslyckade ”Bowie ’95” – lika spännande som Davids eget nittiotal – som jag inte begriper mig på.
Bitarna blir en del av något större. Suggestivt febriga ”Changing” blir förlösande ”Hand out the drugs” som i sin tur ebbar ut innan den sakrala ljudmattan i hembygdseposet ”Tranås/Stenslanda” – plattans allra bästa låt – rullas fram. Snart fem år har gått sedan jag hörde sångare Nicklas Stenemos inledande rader för första gången, men det känns lika starkt som då:
”Do you remember the shards back home? / When we ran down them streets alone”
Kite samlar ihop sina skärvor. Kanske är det mestadels ett pr-trick, kanske är det att betrakta som ”fusk”. Men mer än något annat blir det ett bevis på duons särställning i vårt samtida musiklandskap, på att de egensinniga larger than life-syntharna lever upp till sina anspråk också i samlad form. ”VII” är, antagligen, tjugotalets hittills bästa svenska skiva.
Tre äldre Kitelåtar som är ”larger than life”:
”Up for life” (2015)
En nästan nio minuter lång upplevelse som innehåller de kanske vackraste och sannaste textraderna som firma Stenemo och Berg värkt fram: ”And I begin / to let some people in / I’m up for tears / Up for life / I’m up for heartache”.
”Dance again” (2013)
Här kommer alla känslor på en och samma gång. Igen. Mångsidiga ”Dance again” ligger precis i skärningspunkten mellan skimrande hoppfullhet och bitterljuv melankoli. Mot sista refrängen står man försvarslös.
”The rhythm” (2013)
Dansmusik besläktad med Nordpolens mest magiska stunder, en låt som verkar kunna accelerera i oändlighet. En förhäxande hyllning till natten, om man så vill.
Gabriel Zetterström är frilansjournalist och ny musikkritiker i DN. Han skriver också litteraturkritik för DN.
Läs alla texter om musik här.
