Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Kanye West är tillbaka. Eller ja, han har släppt ett album där låtarna inte heter ”Heil Hitler”.
Ett logiskt steg efter avbönen i januari. På en helsidesannons i Wall Street Journal bedyrade Ye hur ledsen han var över att ha sårat folk med sina nazistiska och antisemitiska tirader, som också inkorporerats i hans musikaliska värv. Det är inte särskilt lite som han behövt be om ursäkt för (lägg till anklagelser om våldtäkt och sextrafficking och det extremt såriga uppbrottet med exhustrun Kim Kardashian).
Nej, rapparen är knappast den första eller sista världsartist som också är ett svin (eller ens bekänner sig till nazismen), men man har blivit otroligt trött på honom. Den där storhetstiden börjar dessutom bli rätt avlägsen – det senaste decenniets förfall är inte bara moraliskt utan också musikaliskt. Min inledande känsla är att nya Kanye-skivan ”Bully” känns lika spännande som ett släpp från AI-rockarna i The Velvet Sundown.
Lustigt nog, eftersom just den artificiella intelligensens vara eller icke vara har blivit den stora grejen med ”Bully”. Häromåret berättade Kanye att han använt sig av AI i processen, och såg inga större skillnader mot autotunes intåg när det väl begav sig. ”It’s a tool, not a replacement” förklarade han. Med techfanatikerns sedvanliga tondövhet, ja, men det är också en argumentation kring framtidens musik som vi tyvärr kommer tvingas förhålla oss till mer och mer.
Med det sagt: plattan är inte genomgående usel. AI eller inte – vi får Kanye West som imiterar Kanye West.
Kanye West verkar emellertid ha ändrat sig. ”Bully on the way no ai” meddelade han förra veckan. En försäkran som inte tycks spela så stor roll. Genom att öppna dörren har han osäkrat det hela, och spekulationerna kring hur mycket av ”Bully” som är AI:s verk, har tagit över diskussionen. ”You can’t hurry love”-sången i ”I can’t wait”? De spanskspråkiga verserna på ”Last breath”? Produktionen på ”Highs and lows”?
”’Bully’ är kanske det första stora albumet i den artificiella intelligensens era” skrev Kelefa Sanneh i The New Yorker, och fortsatte: ”det första som kommer utvärderas främst utifrån hur mycket det använder eller inte använder AI”. Vidare menade Sanneh att det är typiskt för just Kanye West, som gjort det till sin grej att vara just ombytlig, både som offentlig person och som musikskapare. Album som läcks och ändras, så till den grad att folk alltid behövt undra vilka släpp som är de ”riktiga”. Och framför allt – vilken Kanye West som är den riktiga.
Så: hur mycket har han faktiskt återuppstått?
”Bully” är, av alla ovanstående skäl, ett konstnärligt verk som är extremt svårt att förhålla sig till. Albumet låter som något från en artist som yrvaket och halvt ångerfullt försöker orientera sig bland förödelsen han själv skapat.
Med det sagt: plattan är inte genomgående usel. AI eller inte – vi får Kanye West som imiterar Kanye West. Ibland låter det helt okej, som tempostarka ”Sisters and brothers” eller det suggestivt filmiska titelspåret (även om Cee Lo Greens medverkan vittnar om att många tänkbara gäster sagt nej). ”All the love” gifter samman ”808s & heartbreak” med ”Yeezus” och är faktiskt en bra låt.
Det är i alla fall mer intressant att prata om honom nu, än på länge. Kanske är det som folk fortsätter drömma om – ”den riktige Kanye” – något som inte längre finns, utan som bara kan ”återskapas” med teknikens hjälp. AI kan rentav bli hans räddning, också i debatten kring verk och person. En röst och ett beat som låter som Kanye West utan att vara det, kan frikopplas från personen som inte kan hålla sig från idiotin.
Läs mer om musik och andra texter av Gabriel Zetterström.




