En norsk man uppslukas av nyhetsrapporteringen från krigets Ukraina, faller i vanmakt över att inte kunna bidra men bestämmer sig snart för att hämta krigsflyktingar med bil till Norge.
Ungefär så kunde en snabb hisspitch av Geir Gulliksens nya kortroman ”Luftrummet över Ukraina” låta. Först skrevs den som ett drama, men eftersom pjäsen ska sättas upp först om två år bestämde sig Geir Gulliksen också för att skriva om den till en roman på knappa 130 sidor.
– Jag kände att det också fanns en roman i materialet. Pjäsens dialog kunde exempelvis fungera som en inre monolog. Så jag började skriva och skrev klart snabbt, säger Geir Gulliksen när DN träffar honom på hans svenska förlag i Stockholm.
Huvudpersonen i romanen heter Hilding och är i övre medelåldern. Han beskrivs som en helt vanlig norsk man som efter en skilsmässa lever ensam och inte har särskilt bra kontakt med sina barn. Vid tidpunkten för Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina sitter han som så många andra framför tv- och datorskärmarna och nyhetsknarkar artiklar, filmklipp och radiosändningar. När han gör det tappar han smak för både det nybryggda kaffet och den saftiga apelsinen.
– Han känner vanmakt över att bara vara en åskådare. Han vill göra något, så han bestämmer sig för att ta bilen och köra ner till den ukrainska gränsen på vinst och förlust.
Jag tänkte på Göran Sonnevis dikt ”Om kriget i Vietnam” när jag läste passagen om nyheter i kombination med apelsin och kaffe framför skärmen.
– Du har rätt i att det är liknande mekanismer som beskrivs. Kriget som via rapporteringen möter något otroligt vardagligt. Jag har stor respekt för Sonnevis dikt och det otroliga genomslag den fick i samhällsdebatten. Det vore förmätet att tro att min roman ska kunna uppnå något liknande, men jag är glad över att du tänkte på den när du läste min bok.
”Luftrummet över Ukraina” har något akut över sig. Att skriva den – var det ditt sätt att ”göra något”?
– Den är skriven i ett svep, jag tror det tog ungefär ett par månader, visserligen beror det på att jag redan skrivit pjäsen som tog betydligt längre tid. Men ja, jag kände nog att läget var akut, att jag ville göra något. Det tror jag nästan alla känner.
Geir Gulliksen tittar ut genom fönstret, där solen lyser upp Adolf Fredriks kyrka, och tänker efter. Han börjar trevande formulera sig kring omöjligheten i att skriva om ett krig, särskilt ett som pågår på distans, i ett annat land.
– Jag behövde göra något så att jag inte skulle bli passiv eller rent av cynisk av att ta emot all rapportering. Men jag skriver egentligen inte om kriget i Ukraina.
Nej, det gör han inte. Snarare skriver han om hur vi som följer kriget genom nyhetsrapporteringen påverkas. Hur vi reagerar på tv-inslag och tidningsartiklar som beskriver hur människor skjuts ihjäl och hur drönarattacker slår ut stad efter stad. Själv har Geir Gulliksen märkt att han mer slaviskt följer nyhetsrapporteringen sedan den ryska attacken inleddes den 24 februari 2022.
– För mig blev det en skyldighet att åtminstone göra det.
På ett ställe i romanen ställer Hilding sig frågan om varför detta krig är viktigare än andra. Har du ställt dig den frågan också?
– Ja, förstås. Det är ett krig som utkämpas i Europa. Svaret är nog att det är ett krig som ligger så nära …
Han tittar ut genom fönstret igen.
– Reaktionerna på Israels brutala krig i Gaza finns också med i romanen. En norsk kritiker undrade varför Sudan inte är med och det kunde det förstås också ha varit, säger Geir Gulliksen och suckar uppgivet.
Här i Sverige har vi lärt känna Geir Gulliksen som Karl Ove Knausgårds redaktör och en romanförfattare som ofta ägnar sig åt mellanmänskliga relationer och som funderar på frågor som rör könstillhörighet, vad som är manligt och kvinnligt. Han säger att denna roman krävt en annan sorts varsamhet av honom som författare än tidigare böcker.
– Det handlar om tonaliteten. Som författare gäller det att ha täckning för det man skriver och den här gången handlar det om andras lidande, men också om de små förskjutningar som sker inom oss som ser folkmord och krig på avstånd. Medlidande som inte kan användas till någonting leder till avdomning. Och avdomning leder lätt till en sorts cynism. Uppgiften blev att hitta ett språk för detta.
Samtidigt finns det saker som känns igen. Hilding är en rätt typisk Gulliksen-man: inkännande, upplyst och jämställd. Så när han hämtat tre flyktingar i sin bil och kör norrut med kvinnan och hennes två relativt vuxna barn reflekterar han över att han är man, och hur människor de möter längs vägen eventuellt ser på honom och hans passagerare.
– Det finns män som skulle utnyttja situationen och som bara låtsas hjälpa till. Min huvudperson funderar över frågor om vem han är som man, och hur han och andra blir bedömda utifrån kön.
Bokens Hilding är även en mycket ensam man. Kontakten med hans egna barn är som sagt komplicerad, eller nästintill obefintlig. Särskilt många vänner att tala med har han inte heller. Möjligen är det därför hans impuls att agera blir så stark.
– Kanske. Men jag tror att han, liksom många andra män, har en slags grundläggande impuls att vara till nytta. Han vill i grund och botten vara snäll.
Romanen reser frågor kring handlande, agens och hur en person reagerar i en krigssituation. Hilding, som själv en gång varit vapenvägrare, kommer på sig själv med att vara tacksam över att det finns personer som vill försvara sitt land med vapen i hand. Och på den här punkten ligger bokens huvudperson och dess författare nära varandra. Geir Gulliksen vapenvägrade själv som ung och förklarade att han är pacifist. Sedan den ryska fullskaliga invasionen inleddes har han börjat ifrågasätta detta.
– Ja, nu känner jag att jag nog borde ha gjort militärtjänst.
Romanens huvudperson påminner också om Sveriges regering i Nato-frågan. Efter den ryska invasionen svänger han från sin tidigare kritiska hållning och blir plötsligt för Nato. Geir Gulliksen ler när jag jämför med hur Sverige raskt blev medlem av försvarsalliansen.
– Den typiska ståndpunkten för många författare är att motsätta sig Nato eftersom de motsätter sig krig. Men de som är för Nato är det ju av samma anledning, för att de är emot krig. Och vad är alternativet just nu?
Jag tror på hans uppriktighet. Och jag tror på hans förtvivlan över att den inte räcker till
I romanen kallas Natos förre generalsekreterare Jens Stoltenberg för ”vår Hamlet”. Och när jag frågar varför han dyker upp, säger Geir Gulliksen att han är lite besatt av Stoltenberg:
– För mig representerar han något vi gärna vill se på som typiskt norskt. Han, liksom så många andra norrmän, vill göra gott i världen och vi gör ofta det. Vi både försöker vara, och är, de goda. Men samtidigt råkar vi investera i israeliska företag som på olika sätt är inblandade i slakten av palestinier i Gaza. Oops, liksom.
I boken skriver du att ”det är inte möjligt att göra det rätta utan att göra något som är fel, och det vill han inte” och syftar på Stoltenberg.
– Jag tror på hans uppriktighet. Och jag tror på hans förtvivlan över att den inte räcker till. Det jag har försökt att skriva fram är en nästan barnslig uppriktighet och förtvivlan.
Stoltenberg är inte det enda icke-fiktiva material som sipprat in i texten. Mot slutet av romanen skriver Geir Gulliksen in en rad verkliga människor som dödats i Ukraina och Gaza, hämtade från nyhetsrapporter.
– Som författare försöker jag hitta de tydligaste bilderna, de som känns sanna också för mig själv när jag skriver. Det innebär förstås att jag estetiserar något man kanske inte ska estetisera. Jag gjorde det med tvekan, men jag ville ändå ha med dem, som inlevelse, som konkreta försök till inlevelse. Allt börjar och slutar med inlevelsen.
Läs också:
Jussi Adler-Olsen om obotliga cancern: ”Ett nederlag”
