Vi är Sveriges mest Israelvänliga parti. Detta hävdar Jimmie Åkesson sedan veckor tillbaka, samtidigt som han anklagar både socialdemokraterna och Vänsterpartiet för antisemitism.
Frågan är ofrånkomlig. Hur kan en person som sedan tonåren levt och verkat i ett parti grundat av nazister kalla sig för Israelvän?
För att hitta svaret måste vi gå tillbaka till attacken mot World Trade Center år 2001. Terrordådet blev startskottet för en våg av anti-muslimska stämningar. Nu föddes flera av de konspirationsteorier som sedan dess präglat extremhögern. Författare som den tidigare italienska vänsterjournalisten Oriana Fallaci och pseudonymen Bat Ye’or myntade begreppet Eurabia; en långtgående konspirationsteori om att ledare för världens muslimska och kristna länder i hemlighet enats om billig olja i utbyte mot en omfattande invandring av muslimer.
Muslimhatet blev inte bara gångbart – där fanns också stora pengar. Enligt en sammanställning fick muslimfientliga organisationer i USA mer än 350 miljoner svenska kronor i donationer de första åren efter 11 september.
Sverigedemokraterna blickade längtansfullt mot sina ideologiska syskon. De hade allt partiet då saknade; pengar, makt och väljare. Ledningen började inse att partiets antisemitism var en återvändsgränd. Efter att gruppen kring Åkesson lyckats ta makten våren 2005 lade de om kursen. Något hårdraget bytte de ut partiets officiella huvudfiende; från juden till muslimen.
Startskottet blev ett temanummer i partitidningen Sverigedemokraten med rubriken ISLAM SPECIAL. Artiklarna, de flesta skrivna av Åkessons mångårige vapendragare, Richard Jomshof, följde de internationella förebilderna. Jomshof varnade för att Sveriges muslimer snart skulle vara tillräckligt många för att förverkliga sitt slutmål; att ”införa muslimska demokratifientliga sharialagar”.
Sverigedemokraterna blev snabbt ledande även i det som forskare kallat ”the international islamophobia network.” Arbetet leddes av partiets internationella sekreterare Kent Ekeroth. Tillsammans med sin tvillingbror Ted spelade han en avgörande roll i uppbyggnaden av den internationella Counterjihadrörelsen, som på sin hemsida Gates of Vienna öppet spred budskap som: ”Islam och alla som praktiserar religionen måste fullständigt och fysiskt avlägsnas från västvärlden.”
Rörelsen gick i täten för den europeiska extremhögerns närmande till Israel. Det hela var spektakulärt. I december 2010 tog gräddan av Europas högerextremister plats i en gul, bepansrad Volvobuss för en ”pilgrimsfärd” genom Israel och det ockuperade Västbanken. Alla var där. Heinz-Christian Strache, ledare för det österrikiska FPÖ. Filip Dewinter, ordförande för belgiska Vlaams Belang. René Stadtkewitz, ordförande för det tyska, islamfientliga partiet Die Freiheit. Samt Kent Ekeroth.
”Man får gnugga sig i ögonen” kommenterade den tyska veckotidningen die Zeit, som i en artikel med rubriken ”Israels falska vänner”, ställde frågan: Vad gör denna högerpopulistiska ”angreppsstyrka” egentligen i Israel?
Kent Ekeroth hymlade inte med svaret. ”Vi har problem med de judiska organisationerna i Europa. De arbetar mot oss. De kallar oss rasister och antisemiter …Jag tror att påtryckningar från Israel skulle kunna hjälpa oss på sikt”, förklarade Ekeroth för den österrikiska tidningen Kronenzeitung. ”Vi är här för att samarbeta, men det måste också fungera åt andra hållet, så att våra partier i Europa får legitimitet.”
Reportern kunde inte låta bli att utbrista: ”Jaha, så allt handlar om en vittvätt!”
Snart 15 år senare rullar den Sverigedemokratiska tvättmaskinen fortfarande på full fart; inställd på 90 graders vittvätt med extra sköljprogram med ett starkt koncentrerat tvättmedel med – en doft av blåsippa.
Sverigedemokraterna har aldrig varit vänner av Israels folk. De omfamnar, då som nu, enbart staten Israels islamhatande extremhöger. På exakt samma sätt som Åkessons meningsfränder, från Trump till Orbán. Och eftersom dessa krafter nu har ett direkt inflytande på regeringsnivå räcker den stora sverigedemokratiska famnen till för alla Netanyahus åtgärder efter Hamas terrorattack, oavsett hur många tusen och åter tusen civila och barn som dödas. När israeliska trupper gick över gränsen till Gaza förra hösten twittrade Jomshof: Good Hunting.
I dag har Sverigedemokraterna lyckats få konspirationsteorierna om Eurabia, numera under namnet Folkutbyte, att utgöra en grund för Tidö-regeringens politik. Kristersson lovar miljarder av våra gemensamma skattepengar till att klargöra för delar av Sveriges befolkning att de inte är önskvärda – utan borde ”återvandra”. När liknande planer på ”remigration” från tyska AfD avslöjades i vintras gick tiotusentals tyskar ut på gatorna i protest. I Sverige är det en av huvudpunkterna i Tidö-avtalet.
Och när Svenska kommittén mot antisemitism envisas med att påminna om partiets nazistiska rötter avfärdar Åkesson dem som ”politiska motståndare” som ”ingen – i synnerhet inte företrädare för nuvarande regering – har någon som helst anledning att ta på allvar.”
Åkesson brukar bortförklara partiets nazism med att det hör historien till. Men det finns åtminstone en händelse som direkt knyter honom till dessa rötter. Både han och Björn Söder satt i den styrelse som bjöd in den tidigare nazistiske SS-officeren Franz Schönhuber till partiets valupptakt 1998.
Detta gör Åkesson unik. Ingen annan svensk partiledare har, möjligtvis med undantag för 1930-talets nazistledare, utsett en högt uppsatt tysk SS-officer som sitt partis huvudtalare inför ett svenskt riksdagsval.
Och just denna person anklagar andra partier för antisemitism.
