Hur flyttfåglar hittar dit de ska har länge varit en gåta. Som den svartvita flugsnapparen, till exempel, där de fåglar som föds i England, Sverige eller ännu längre österut varje höst flyger till sina vinterkvarter i Afrika söder om Sahara. För vissa fåglar kan det innebära en resa på närmare 1 300 mil.
– Det är ganska imponerande för en fågel som bara väger 16 gram, säger Jan-Åke Nilsson, professor vid den biologiska institutionen vid Lunds universitet.
Tillsammans med kollegor har han följt svartvita flugsnappare från åtta populationer, från England i väster till Tomsk i Sibirien i öster. Flugsnappare från skogen Vomb i Skåne fanns också med i studien. Med hjälp av små ljussändare följde forskarna hur fåglarna rörde sig mellan sina respektive häckningsplatser och sina vinterkvarter i Afrika.
– En flugsnappare är för liten för att bära en gps. Men en ljussändare, som registrerar både tid och ljus, är både mindre och lättare. Allt lagras i ett minne och på så sätt kan vi följa hur de har flugit. Enda problemet är att vi måste fånga fåglarna igen, säger Jan-Åke Nilsson.
Resultatet, som nyligen presenterades i tidskriften Science, visar att oavsett var fåglarna föddes någonstans passerar de allra flesta först Gibraltar i södra Spanien, varefter de fortsätter längs Västafrika innan de flyger till sina respektive vinterkvarter, oavsett var i Afrika dessa ligger.
För de fåglar som föddes i Tomsk och som har sina vinterkvarter i östra Afrika innebär det att de flyger 12 700 kilometer totalt och 4 500 kilometer längre än den närmaste vägen till sitt övervintringsområde. En gigantisk omväg, med andra ord.
Förklaringen, enligt forskarna, finns i fåglarnas evolutionära ursprung.
– Under den senaste istiden fanns det flugsnappare på den iberiska halvön, som inte var istäckt. När isen började dra sig tillbaka spred de sig successivt norrut och österut, bland annat till Sverige och ända bort till Sibirien. Men de här flyttinstruktionerna från istiden tycks fortfarande vara kvar. Även en fågel som kläcks i Sibirien verkar alltså vara genetiskt programmerad att flyga mot Spanien först, innan den fortsätter mot Afrika, säger Jan-Åke Nilsson.
Men när fåglarna återvänder till sina häckningsområden på våren väljer de betydligt rakare vägar.
– Det tyder på att koordinaterna för platsen där de föddes inte är genetiskt programmerade, utan att det är något de präglas på tidigt i livet. Det innebär att både arv och miljö styr flyttningen, men vid olika tidpunkter på året, säger Jan-Åke Nilsson.
Enligt forskarna kan upptäckten få betydelse för förståelsen av hur flyttfåglar påverkas av klimatförändringen. Eftersom återvändandet till häckningsområdena tycks vara ett inlärt beteende, kan fåglar som etablerar sig längre norrut återvända dit även nästkommande år.




