Generationsgap och främlingskap när familjer drabbar samman

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Att man kan ha kluvna känslor för sina föräldrar, när man väl har skaffat sig ett eget liv, är väldokumenterat. Att föräldrar känner sig lika kluvna inför sina vuxna barn skildras mer sällan.

I Jim Jarmusch lilla triptyk över familjerelationer framstår familjen som en ren konstruktion. Alla verkar lika främmande för alla. Det är bara tvillingarna i den sista filmen, ”Sister brother” som verkar ha några varmare känslor, men då har mamma och pappa å andra sidan nyligen gått bort.

Nu går syskonen runt i föräldrarnas tomma Parisvåning, hittar mystiska spår av deras äventyrliga liv och undrar vad de egentligen sysslade med. Exakt varför de var ute och flög i Azorerna när planet kraschade?

Hade vi blivit annorlunda om vi hade haft normala föräldrar, undrar systern (Indya Moore), som hela tiden ser ut att somna. Säkert, svarar brodern (Luca Sabbat), som mikrodoserar psykedelisk svamp och har ett så jämnt tonläge att man förstår syrrans sömnsjuka. ”Men vem vill vara square?”

Syskonparet i ”Father”, spelade av Adam Driver och Mayim Bialik, verkar i sin tur ha haft som enda ambition att bli ”normala” och har lyckats över förväntan. De hade nog gärna haft en vanlig pappa också, men nu fick de Tom Waits, en excentrisk gubbe vid slutet av en snöig och lerig väg långt ut på vischan.

Det verkar ha gått år sedan de sågs och bilresan var lång, ändå stannar syskonen inte längre än att de hinner föra ett ansträngt samtal och dricka ett glas vatten och en kopp te. Vilket är länge nog, eftersom Jarmusch berättar nästan allt i realtid (eventuellt kortade han tiden det tar att koka tevatten lite faktiskt, det var hyggligt av honom).

Han attraherar fortfarande begåvade skådespelare och karismatiska personligheter och gillar att placera dem i situationer så antidramatiska att deras kapacitet sakta pyser ur dem.

Ibland blir Jarmusch filmer mer ”arga leken” än film. Han attraherar fortfarande begåvade skådespelare och karismatiska personligheter och gillar att placera dem i situationer så antidramatiska att deras kapacitet sakta pyser ur dem. Den som fortfarande har utstrålning efter tio minuter av icke-dialog vinner. Oftast är det musikerna. Det är dem Jarmusch älskar mest.

”Father” bjuder i alla fall en överraskning på slutet, en vändpunkt som kunde ha blivit starten på en riktigt rolig film. Om regissören hade velat göra en sådan. Istället börjar en ny berättelse om två döttrar som ska på årlig tebjudning hos sin mamma i Dublin. Nu är det Vicky Krieps, Cate Blanchetts och Charlotte Ramplings tur att stirra ut varandra.

Det finns subtila ögonblick. Det händer saker mellan raderna. Krieps och Blanchett kan inte låta bli att få fram lite undertext och Jarmusch ringar in ett kanske unikt generationsgap, där föräldrarna ofta är mer kreativa och egotrippade än sina barn, bättre på att ta för sig och på att ta risker.

Barnen skildras antingen som könlösa torrbollar, ängsligt tiggande om pappans eller mammans kärlek eller som sköna typer med oklar riktning i livet. Jarmusch verkar föredra den senare sorten. Stackars Moore och Sabbat, båda med fotomodellsbakgrund, som måste tillbringa så plågsamt mycket tid med att stå, gå och sitta på coola sätt i eleganta rum utan att det händer någonting.

Filmen vann guldlejonet i Venedig och har fått många fina recensioner. Jarmusch är älskad, för en gång i tiden hade han fingret på tidens puls och förändrade hela spelplanen för hur man gjorde film. Begrepp som ”indie” och ”retro” mer eller mindre föddes med honom och hans antidramatik fungerade länge, förutsatt att han också skapade anslående bilder.

Den här gången försöker han inte ens. Han bara filmar på och hoppas att vi ska se vad han ser, utan gestaltning. Arga leken eller ”Kejsarens nya kläder”?

Se mer: Tre sevärda filmer av Jim Jarmusch: ”Down by law” (1986) ”Dead man” (1995), ”Only lovers left alive” (2013).

Fler film- och tv-recensioner i DN