Genom Spinozas glasögon upptäckte vi världen – nu har vi tappat bort dem

Den första tanken är att Ian Buruma borde vara ett olämpligt val av författare till en bok om Spinoza. Det enda som förenar dem är att de råkar vara födda i samma land, Nederländerna. Sedan en sak till, kanske viktigare. Om Spinoza är känd för någonting borde det vara uteslutningen ur den judiska församlingen i Amsterdam 1656. Medan Buruma blev en världsnyhet när han för sex år sedan tvingades lämna redaktörskapet för New York Review of Books och replikerade med ett sylvasst försvarstal för yttrandefriheten.

Mina farhågor kommer delvis på skam. Burumas biografi ingår i den redan välfyllda serien ”Jewish lives” på Yale University Press, där allt från Irving Berlin och Martin Buber till Groucho och Karl Marx har fått sina levnadsteckningar. Förlaget uppger att såväl Bob Dylan som Jesus står på tur.

Därtill har Buruma ett eget och aktuellt ärende, vilket framgår av bokens titel och framför allt undertitel: ”Spinoza – Freedom’s Messiah”. Den eviga frågan om Baruch Spinozas hemvist – teologin eller filosofin – bekymrar inte Buruma närmare. Hans ärende gäller fritänkaren, det vill säga den envishet med vilken Spinoza höll fast vid sin tro på människans gudomliga uppdrag att tänka själv.

I mina minnen från filosofiundervisningen i Uppsala på 60-talet är Spinoza frånvarande. Kanske var det Gudsbegreppet som stod i vägen för intresset på Ingemar Hedenius seminarier

En paradox, eller snarare motsägelse. Hur kan det vara rätt eller ens möjligt att tänka fritt när Gud har skapat oss till sin avbild?

De flesta stora filosofer är kända för en idé – Platon med idéläran, Kant med sitt kategoriska imperativ och Nietzsche med viljan till makt. Spinoza hör till de mer svårfångade. Panteism? En blek kopia av vad han menade med sitt ”Deus sive Natura”. Gud eller Naturen, det vill säga tanken att Gud är allt som finns. I mina minnen från filosofiundervisningen i Uppsala på 60-talet är Spinoza helt frånvarande. Kanske var det Gudsbegreppet som stod i vägen för intresset på Ingemar Hedenius seminarier.

Som historiker – närmare bestämt polyhistor – har Ian Buruma en speciell känsla för traditioner och sociala sammanhang. I svensk översättning finns exempelvis ”År noll. Historien om 1945”; samt ”Mordet i Amsterdam: Theo van Goghs död och toleransens gränser”. I Spinozabiografin är det åter tiden som blir levande när den epok som går under namnet ”Den holländska guldåldern” får bilda bakgrund till den judiske tänkarens korta liv (1632-1677). Huset av Oranien är neutraliserat i ett slags EU, där protestanter och katoliker, republikaner och monarkister lyckas hålla varandra någorlunda i schack.

Vilket inte hindrar att Spinoza hela livet bar en ring med inskriften Caute – var vaksam!

Alla har sin Spinoza – min är fenomenolog: låt verkligheten och tingen komma till dig innan du förklarar dem

Ett av de senaste årens tyngsta bidrag till litteraturen om Spinoza är tvåbandsverket ”Spinoza and other heretics” av Yirmiyahu Yovel. Del ett handlar om Spinozas familjebakgrund och spårar hans tänkande tillbaka till de tvångsdöpta spanska och portugisiska judar som är kända som ”marranos” eller ”conversos”.

Del två är historien om hur Spinozas erfarenhet av att leva i brytningen mellan två identiteter har bidragit till att forma vad Yovel kallar ”det moderna medvetandet”, med exempel hämtade från Kant, Hegel, Feuerbach, Marx, Nietzsche och Freud.

Alla har sin Spinoza – min är fenomenolog: låt verkligheten och tingen komma till dig innan du förklarar dem.

Burumas lakoniska kommentar till Yovels välgrundade teori är: ”Kanske. Men det är svårt att bevisa.” Man tycker att det borde vara lätt för en historiker med intresse för idéer att fylla denna lucka med innehåll. Behållningen av Burumas bok är inte desto mindre en läsfest, där huvudpersonen träder fram som i porträttet på bokens omslag, försiktigt leende med stora ögon, för att inte säga blyg.

Hur ofta tvingas vi inte lyssna till det billiga svaret på sakliga och vetenskapligt grundade invändningar. ”Det är min sanning”

Det var Heinrich Heine som skrev att vi lärt oss se på världen genom Spinozas glasögon, syftande på den anspråkslöse filosofens försörjning som glasslipare. Burumas budskap är att vi har glömt att använda dem. Historieförfalskning och antiintellektualism har trängt undan sanningen i de falska nyheternas och internetbubblornas skenvärld. Hur ofta tvingas vi inte lyssna till det billiga svaret på sakliga och vetenskapligt grundade invändningar. ”Det är min sanning”.

Det är visserligen långt från Hitlers och Maos regimer till många av våra dagars tungvrickare. Buruma nämner bland andra Trump. Inte desto mindre måste vi hålla fast vid Spinozas envisa tro på att sanningen kan överleva så länge vi är fria att använda vårt förnuft, som är granne med universalitet.

Var Baruch Spinoza en ”riktig” jude? Inte enligt lagen och bokstaven, däremot enligt den moral som inte ser till stammen eller klanen. Han ser oss.

Läs fler bokrecensioner här