Georgiens ”Majdanuppror” tappar farten i vinterkylan

– Jag är här för att försvara mitt land, så att vi inte blir en del av ett imperium igen.

Nana Rapava har den vitröda georgiska flaggan svept över sin vinterkappa. Varje kväll i två veckor har hon tagit sig hit till parlamentet på Rustaveliavenyn i Tbilisi för att protestera mot landets regering och mot Bidzina Ivanisjvili, miljardären som styr Georgien i kulisserna.

Ivanisjvili borde göra som Bashar Al-Assad, den fallne syriske diktatorn, och flytta till Moskva. Det anser Nana Rapava och många andra vi möter.

– Regeringen har bestämt att gå in i en allians med Putin och Kreml, och ta oss tillbaka till en avgrund som man aldrig kan ta sig ur, säger hon och rösten stockar sig.

Redan efter valet i slutet av oktober utbröt protester mot regeringspartiet Georgiska drömmen, som anklagades för storskaligt valfusk.

Men det som verkligen tände gnistan för hundratusentals georgier, det var ett uttalande som premiärministern Irakli Kobachidze gjorde en månad senare.

Han sa då att Georgien inte tänker be om att få börja förhandla om medlemskap i EU förrän i slutet av 2028. Med andra ord, att hela anslutningsprocessen pausas i fyra år.

Hans uttalande var fyllt av anklagelser mot EU och enskilda medlemsländer, som anklagas för ”politisk utpressning” och för att försöka ”skapa kaos” i landet.

Georgien är officiell kandidat till EU-medlemskap. Runt 80 procent av befolkningen är för en anslutning, och denna strävan står inskriven i konstitutionen.

Men många georgier tolkar premiärministerns ord som att vägen till EU nu är stängd. Och att partiet Georgiska drömmen nu tydligt har valt att närma sig Ryssland, det land där Ivanisjvili skapade sin förmögenhet.

Jämförelsen mellan Tbilisi i dag och Kiev 2013 är given. Då, för elva år sedan, var det den ukrainske presidenten Viktor Janukovytj som vägrade skriva på ett associationsavtal med EU efter press från Vladimir Putin.

Ukrainarnas revolution mötte brutalt motstånd, men den slutade med folkets seger: Janukovytj fick fly från sitt lyxpalats till en anonym tillvaro i Ryssland. Men Majdan var också inledningen till den process som ledde fram till Rysslands anfall 2022 och kriget som ännu pågår.

Precis som i Kiev 2013 har polis och säkerhetsstyrkor slagit hårt mot demonstranterna i Tbilisi. Vattenkanoner och tårgas används flitigt. Polisen misshandlar folk öppet och till synes slumpmässigt.

Vissa av demonstranterna har avfyrat fyrverkerier och några har kastat sten mot polisen.

Advokaten Tamar Oniani på Young Lawyers’ Association berättar att över 500 personer har gripits under protesterna och att den stora majoriteten av dem har misshandlats.

– Det handlar om ren tortyr i många fall, säger hon. Och samtidigt söker oidentifierade poliser upp folk i deras hem eller på arbetsplatser och griper dem.

28-årige Data Charaisjvili arbetar med näthandel och översätter barnböcker till georgiska. Han är en av dem som har skadats.

– Jag gick bara i en gränd bredvid avenyn och såg att ett gäng poliser kom rusande. Jag tappade min mobil och när jag böjde mig för att ta upp den sparkade någon mig i ansiktet, berättar han.

Data Charaisjvili misshandlades på gatan i 15 minuter tills han tuppade av. Sedan släpades han till en piketbuss där misshandeln fortsatte. Han bröt näsan, ett kindben och fick en kraftig hjärnskakning.

– I piketen bredvid mig låg en man helt utslagen. Poliserna var rasande för att han vägrade svara på deras frågor, men det visade sig att mannen var dövstum.

När vi rör oss bland demonstranterna på Rustaveliavenyn känner vi igen en hel del från Majdan.

Här finns EU-flaggorna, de hånfulla slagorden mot Putin och hans hantlangare. Här finns de galna upptågen. Som när en procession av unga män kommer bärande på en likkista. Det är Bidzina Ivanisjvilis kista, får vi veta. Mannen som egentligen styr Georgien nu.

Kistan läggs ner på marken och tuttas på med hjälp av tändvätska. Stora lågor avtecknar sig mot natthimlen och hundratals människor vill fram och ta bilder med sina mobiler.

Men på Majdan var stämningen mer på liv och död.

Där hade folk hemgjorda sköldar och vapen. Tusentals ukrainare bodde på Kievs huvudgata Chresjtjatyk i flera månader i snö och minusgrader. Talare avlöste varandra i improviserade talarstolar.

I Tbilisi är det mer som en allmän folksamling, med folk som står i klungor och pratar.

Vissa kvällar slår polisen till hårt, och många stannar och gör motstånd till småtimmarna. Men oftast går de flesta hem så småningom. Det är ju en vanlig dag på jobbet i morgon.

Georgien har många oberoende medier som rapporterar från protesterna. En av polisens strategier har varit att slå till just mot journalister.

Guram Rogava är reporter på kanalen Formula TV. Natten till den 29 november sände han direkt från Rustaveliavenyn.

Plötsligt kom några svartklädda, beväpnade män fram.

– Jag frågade vilka de var, i direktsändning, och varför de hade vapen, berättar han.

Sedan visar han en video på sin mobil. Där ser vi en av männen sparka honom hårt i huvudet bakifrån. Han faller till marken. Ett tiotal av männen samlas runt honom och fortsätter misshandeln.

Guram Rogava skadade en halskota och var millimeter från att dö den natten. Nu bär han en halskrage och måste vila i fyra veckor.

– Det är lite som ett datorspel: jag har fått ett extra liv, säger han.

– De vill tysta oss, men jag tänker inte låta mig tystas. Så fort jag blir frisk ska jag ut och sända igen. Det som hände gör mig bara ännu mer motiverad.

Protesterna i Tbilisi har ingen tydlig ledare. Ingen som samordnar, knappt någon som ställer sig upp och talar.

Många ser detta som en styrka: att gräsrötterna tar saken i egna händer, att allt sker spontant.

De flesta har dessutom inget större förtroende för den politiska oppositionen som är svårt splittrad. I valet den 26 oktober bestod den av fyra olika koalitioner, var och en i sin tur uppdelad i olika partier.

Partiledare är knappt välkomna på gatan. Vissa av dem deltar ibland i protesterna, men gör ingen stor sak av det.

Ändå börjar behovet av ledning att kännas allt mer påtagligt.

En politiker som många har förtroende för är president Salome Zurabisjvili. Hon har uppmuntrat protesterna och även deltagit i dem vid ett par tillfällen.

Men hennes mandatperiod går ut senare i december. Hon är 72 år gammal och ser uppenbarligen inte sig själv som en ledare för framtiden.

– Hon har bokstavligen bara timmar kvar på sin post. Vi har stor respekt för henne, men snart kommer hon att ersättas av en rysk marionett, säger Nana Rapava.

– Jag tror vi behöver någon sorts ledning. Men jag tror inte att vi behöver den gamla typen av ledarskap. Den gamla typen av oppositionsledare. Det funkar inte för oss, det har aldrig funkat.

Data Chariasjvili är pessimistisk.

– Det känns som att folk kommer att tröttna om några veckor och gå tillbaka till vardagen. Jag är ledsen att säga det, men det här är inte som Majdan. Snarare som Belarus 2020.

De protesterna krossades av diktatorn Aleksandr Lukasjenko med hjälp av Putin. Lukasjenko sitter kvar än i dag.

Kanske får upproret i Tbilisi ny fart i helgen när Georgiska drömmen utser en ny, lojal president – den före detta fotbollsspelaren Micheil Kavelasjvili. Men under veckan har energin hos demonstranterna minskat för varje kväll.

Fyrverkerierna och stenkastningen har upphört, åtminstone för tillfället. Och på onsdagskvällen lyste polisens vattenkanoner för första gången med sin frånvaro.

Läs mer:

Expert: Då kan Ryssland gripa in i Georgien

Georgiens president deltar i protesterna: ”Landet är i uppror”