Första gången Peter Gerhardsson jobbade med det svenska damlandslaget var för nästan 30 år sedan. 1996 var han utöver att vara tränare för ett herrlag i division 2 anställd på Svenska fotbollförbundet för att hålla i utbildningar, och jobbade under ett par dagar tillsammans med damernas dåvarande förbundskapten Bengt Simonsson.
De funkade bra ihop och Simonsson frågade om inte Gerhardsson ville hänga med till OS i Atlanta?
– Jag var analytiker. Så jag var med på de svenska träningarna och sedan när turneringen började så åkte jag upp till Washington DC där den andra gruppen spelades för att ha koll på den.
Ett gediget arbete fick dock kastas i papperskorgen eftersom Sverige inte gick vidare från gruppspelet. Men erfarenheten lade grunden för hur Peter Gerhardssons tränarkarriär sedan skulle utveckla sig.
– Det låg bakom att jag sedan tränade Bälinge 1997–1998 och på så sätt fick vara i allsvenskan vilket var bra mycket häftigare än att harva runt i division 2 på herrsidan. Och jag tror det också låg med i bakgrunden till att jag tackade ja till damlandslaget sedan.
– För mig var det ingen skillnad mellan herrar och damer. Det är ju fotbollsspelare, människor liksom. Och jag fick chansen att jobba med de allra bästa.
Han blev förbundskapten 2017 och nu förbereder han sig för sitt sista mästerskap. Efter EM i Schweiz är det slut. Peter Gerhardsson beskriver sig själv som både en känslomänniska och någon som kan drabbas av nostalgi. Men någon sådan känner han inte än kring att lämna landslaget efter åtta år.
– Jag kan ju inte vara nostalgisk kring något som inte hänt än, konstaterar han.
Enklare är det att prata om det som varit. Snart 66-årige Gerhardsson har varit förbundskapten under vad som kan ses som den slutgiltiga professionaliseringen av damfotbollen. I den första landslagstruppen han tog ut augusti 2017 hade han med 16 spelare som hörde hemma i damallsvenskan. Till EM i Schweiz har han och assisterande förbundskaptenen Magnus Wikman bara tagit med fyra. Resten spelar i klubbar runt om i Europa och Nordamerika.
– Man märker en stor skillnad i att spelarna numer inte får sin primära utveckling hos oss i landslaget längre, utan det är klubbarna som driver den. Klubbarna har helt andra träningsmöjligheter nu. Det är en enorm skillnad, säger Gerhardsson.
Han såg ett tydligt skifte på de fyra åren mellan VM i Frankrike 2019 (då Sverige tog brons) och VM i Australien och Nya Zeeland 2023 (då det blev brons igen).
– 2023 – wow, vilken kvalitet det var på alla lag. Inte minst vad gäller den fysiska biten. Det är för att deras klubblagsmiljö förbättrats.
Det är en utveckling som inte varit självklar. I länder som Spanien och England har de traditionella herrfotbollsklubbarna de senaste åren också börjat satsa rejält på sina damlag, men länge var det inte så.
Damfotbollen har dragits med sämre förutsättningar, mindre pengar, och folk som inte tagit den på allvar. Även på landslagsnivå har de svenska spelarna fått ta strider mot det egna förbundet för att få samma ersättning som herrarna de dagar de representerar Sverige.
Det har även handlat om praktiska saker, som att damerna i början av Peter Gerhardssons tid som förbundskapten var tvungna att dela rum på landslagssamlingar medan herrarna fick bo var för sig. Eller att ledarstaben med sjukgymnaster och analytiker var mindre i damlandslaget än i herrlandslaget i början.
Nu är det mesta sådant utjämnat för svensk del, och förutsättningarna finns för spelarna att bara kunna fokusera på att prestera. Kanske gör det att det inte kommer vara lika självklart för nästa generation damlandslagsspelare att tydligt ta ställning och driva frågor om förändring, som det varit för generationen innan med stridbara röster som Caroline Seger, Nilla Fischer och Hedvig Lindahl?
– Det kanske det inte blir eftersom de kommer upp i en annan miljö. Men jag hoppas att de känner att det är de här tidigare spelarna som har banat väg för att de har de här förutsättningarna i dag. Att det inte har varit eller blir självklart. Jag hoppas att de spelarna som kommer någonstans har ett historiskt perspektiv.
I början av sin tid som förbundskapten var Peter Gerhardsson noga med att han inte ville uttala sig och ta plats i frågor där det fanns andra som var bättre lämpade att uttala sig. Som just profilerade spelare eller landslagschefen Marika Domanski Lyfors som varit verksam inom damfotbollen mycket längre än han själv.
Men under hans åtta år på posten har han inte kunnat hålla sig från att ryta ifrån mot sånt som bara är rent orättvist eller dumt.
Damfotbollen borde ta några steg till när det gäller att matcha lag mot varandra.
Som att damernas OS-turnering fram till nu bara haft med åtta lag medan U21-herrarna i OS haft fler.
Att det inte finns något U21-EM för tjejer som det finns för killar, vilket gör att yngre spelare inte kan samla på sig viktig mästerskapserfarenhet.
Eller att Uefa väntat ända till i höst med att införa ett Europa League jämte Champions League på damsidan.
– Det är självklart att ju bättre matcher man får desto mer utvecklas man. Damfotbollen borde ta några steg till när det gäller att matcha lag mot varandra, vilket kan utveckla spelare och så vidare.
Han tycker dock fortfarande att det är bättre att lagkaptenerna Magdalena Eriksson och Kosovare Asllani står längst fram i ledet för att prata om de större frågorna.
– Jag har ju förstått damfotbollens situationer mer, men jag har bara varit med sedan 2017 och sett utvecklingen sedan dess. Vi har så många väldigt bra personer och starka ledare i gruppen. Jag har inte något behov av att sno tid från dem.
– Det har jag fått vara med och uppleva med de här människorna vi pratar om. Det är inte bara att de har starka åsikter och tycker en massa, de har också en integritet som jag tycker är väldigt bra. Jag tycker det är fantastiska människor att jobba med.
På de fyra mästerskap som Gerhardsson hittills varit ansvarig har Sverige som minst tagit sig till semifinal alla gånger. Tre medaljer har det blivit; utöver de dubbla VM-bronsen också det svidande silvret i OS i Tokyo 2021.
Inför EM i Schweiz nämns Sverige inte självklart bland medaljkandidaterna, men den avgående förbundskaptenen tycker man ska skruva upp förväntningarna ändå.
– Höga förväntningar, det ska man väl ha och måste ha? Liksom, Duplantis. Han är favorit och det är självklart att han vinner. Men i fotboll så är det inte så.
– Anledningen till att vi älskar det här, att det skrivs om det och att det finns ett stort intresse, det är att fotbollen är den mest oförutsägbara sporten. Det är så stora ytor, så få regler och det kan alltid hända saker i fotbollsmatcher som gör att det här med favoritskap är ointressant.
Läs mer:
Fotbolls-EM 2025 – spelschema, resultat och största stjärnorna
Johan Esk: Peter Gerhardssons sista trupp är den bästa
