Den svenske banbyggaren Peter Lundström, som bygger på internationella tävlingar, har på nära håll sett hur hoppbanorna har utvecklats.
Bakom utvecklingen finns förklaringar som att hästaveln har blivit bättre, ryttarna numera är vältränade atleter och underlaget är bättre.
För att utmana de allt bättre ekipagen har banbyggarnas arbete förändrats.
Varför kan man inte bara bygga högre och längre hinder?
– Med tanke på både hästvälfärden och ryttarnas säkerhet tror jag alla är överens om att det vore fel väg att gå, säger Peter Lundström.
Som högst och längst var det faktiskt i OS i Mexiko 1968. Till exempel var en mur 180 centimeter hög, och längden på en oxer (längdhinder) var 2,2 meter.
– Sedan dess har det som sagt blivit något beskedligare höjder. I gengäld har andra svårigheter kommit till.
Vilka är de svårigheterna?
– För att en hoppbana ska passa en högre sportslig nivå staplar du många lager på varandra, säger Peter Lundström.
– Tempot drivs upp och du har absolut fortfarande stora hinder även om de inte är lika stora som i OS 1968. Till det lägger du avstånden, optiska svårigheter och variationen mellan olika hindertyper. Sammantaget kräver de mer av ryttarna.
Maxhöjden i mästerskapen är numera 165 centimeter för rättuppstående. Oxrarna får som längst vara två meter.
En optisk svårighet kan till exempel vara att hindrena inte längre är lika kompakta utan bara består av ett fåtal bommar (minst tre). Något som kräver mer av ryttaren för att kunna hjälpa hästen att bedöma när den ska hoppa av.
När det gäller avstånden mellan hindren är det numera inte alltid ett exakt antal galoppsprång. I stället för till exempel fem normala galoppsprång har ryttaren möjlighet att välja mellan fyra långa eller fem korta.
Vad mer är annorlunda nu jämfört med för 20–30 år sedan?
– Det finns ett större säkerhetstänk i hur du bygger, och välfärdsperspektivet är centralt. Som banbyggare ska du utmana ryttaren och hästens kapacitet, men på ett sådant sätt att den som vinner är den bästa på alla delar.
– Målet är att samtliga – hästar och ryttare – som hoppar ett mästerskap ska må bra efteråt.
Hur många procent av antalet startande vill du som banbyggare ska klara grundomgången felfritt och ta sig vidare till omhoppningen?
– I mitt tycke är det i dag för stort fokus på antalet felfria. Ibland ses det tyvärr som enda måttet på en bra hoppning.
Peter Lundström utvecklar resonemanget med att förklara att det finns olika sätt att få fel. I den mer moderna banbyggartraditionen vill man att ekipagens fel ska komma för att hästen river till exempel den främre bommen på ett längdhinder, får ett tidsfel eller något liknande.
– Det du inte vill se är hur en häst ”cyklar i luften” och kraschar i en kombination som står i ett hörn med konstiga avstånd. Det är ett sätt att få ”fula fel” som visserligen skulle kunna leda till ett perfekt antal felfria, men det är inte schyst hoppning för varken häst eller ryttare.
Hur går du tillväga till när du ska designa en bana?
– Det är sällan som jag sätter mig ner en bestämd dag, utan idéer kan komma när som helst. En dag kanske jag kommer på hur jag vill ha finishen. En annan dag hur jag vill att kombinationen (två eller tre hinder i följd som räknas som ett) ska se ut.
– När jag har tillräckligt många sådana sekvenser klart för mig börjar arbetet med att sätta ihop det till en helhet.
– Sedan är det klart att vi banbyggare lånar av varandra. Ser vi att någon kommit på något smart och oväntat tar vi efter.
Peter Lundström fortsätter med ett skratt:
– Det blir lite Per Gessle över det. Vi lånar lite här och där, och försöker göra något eget av det.
Vilken roll spelar färgerna på bommarna in?
– Det vi vet är att ju mer kontraster det är, desto bättre kommer hästarna att hoppa. Är det enfärgade bommar, eller mer flytande färger och en mjukare färgskala – i stället för de klassiska bommarna med vita och svarta ränder – är det svårare för hästen att definiera var den ska hoppa vilket ställer större krav på ryttarens ridskicklighet.
Måste ni ta hänsyn till väder och vilken tid på dagen som klassen avgörs?
– Det är självklart en aspekt som vi måste väga in. Du vill till exempel inte att en kombination hoppas rakt mot solen för då kan det vara farligt.
