Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
En äldre kvinna står i köket och lagar svampstuvning åt sin familj. Mitt i matlagningen stannar hon upp och ser ut genom fönstret. Därute lyser höstlöven i orange, gult och rött. Ett dygn senare skall hennes dotter åka in till sjukhuset för att bli magpumpad. Ett frö av tvivel har därmed såtts. Har mamman blivit dement eller har det begåtts ett brott?
Den produktive franske regissören François Ozon (som redan haft fransk premiär på sin nästa film – en filmatisering av Albert Camus ”Främlingen”) säger att inspirationen till filmen kom från en verklig händelse där en av hans släkting råkade förgifta hela familjen efter en svamptur.
Den gången visade det sig vara en olyckshändelse men i det här fallet är orsaken mer oklar. Relationen mellan Michelle, som kvinnan heter, och hennes dotter (spelad av Ozon-favoriten Ludivine Sagnier) är redan rejält ansträngd. Det antyds något om en familjehemlighet som inte riktigt går att utveckla utan att avslöja för mycket.
Men dotterns elakhet gentemot sin mamma är i alla fall så stark att det måste tolkas som en medveten överdrift. Det värsta med konflikten är att Michelle (Hélène Vincent) inte längre får träffa barnbarnet Lucas. För även om filmen utger sig för att vara en deckare är det deras kärleksfulla relation som är berättelsens kärna.
Finns det något mer hjärtevärmande än skildringar av det där unika bandet mellan morföräldrar och barnbarn? Skådespelarna Hélène Vincent och Garlan Erlos (som spelar Lucas) lyckas verkligen fånga skönheten i det mötet över generationsgränserna på ett trovärdigt sätt. Men också visa hur smärtsamt och ensamt livet blir utan den kontakten.
Hösten är en annan viktig karaktär i filmen. Från början till slut är Bourgognes ekskogar inneslutna av färgsprakande löv. Alla dessa prunkande scenerier hade kunnat bli kitschiga om det inte vore för att de även inrymmer det potentiella mordvapnet – det vill säga svampen.
Eftersom svampförgiftning inte hör till ovanligheterna (folk söker ju vård för det var och varannan höst) är Ozon tvungen att introducera ytterligare en karaktär. En väninnas son, spelad av den tilltufsade Pierre Lottin, som just muckat från kåken. Hans iver att få Michelles dotter att ändra sitt beslut får ödesdigra konsekvenser.
Manuset må ha en och annan logisk lucka men det som gör filmen så njutbar är den ambivalens som uppstår i mötet med detta persongalleri som vill gott men gör ont – vilket får dem alla att påminna om Lennie Small i John Steinbecks ”Möss och människor”. Ozon har verkligen en unik förmåga att skapa originella karaktärer, inte minst när det kommer till hans kvinnoporträtt, som den här gången landar där någonstans mellan arketyperna ”horan” och ”madonnan”.
Resultatet är ett möte med en grupp vackra människor med tveksam moral vilket är minst lika oförutsägbart som uppfriskande att se på film.
Se mer. Tre andra filmer om svampar: ”Phantom thread” (2017) ”Fantastic fungi” (2019), ”Tryffeljägarna från Piemonte” (2020).
Läs också:
Quiz: Svampar – inte bara i naturen
