Jag ska erkänna med en gång: Här är jag ingalunda någon opartisk betraktare. Tvärtom väcker detta ämne ett triumfatoriskt ”vad-var-det-jag-sa-jubel” inom mig. Ett sådant som är svårt att motstå för den som någon gång suttit ensam på sin kammare och nördat ner sig i tänkare som länge betraktats som obskyra – och så, över en natt, blir dessa plötsligt hippare än Yuval Harari.
Det började med att den bildade bladvändaren ”Fantastiska rebeller” av Andrea Wulf kom ut i svensk översättning. Alltså boken om de filosofiskt frihetstörstande och sexuellt stökiga Jenaromantikerna i början på 1800-talet: Fichte, bröderna Schlegel, Caroline Schlegel (sedermera Schelling), Novalis… Sina femhundra sidor och otaliga fotnoter till trots etablerade sig boken snabbt som en vinnare på kultursidornas topplistor.
Kort därpå öppnade sedan Nationalmuseum utställningen ”Romantiken – ett sätt att se”, som möttes av lika varma hyllningar. Alla älskar den.
Alla, det vill säga, förutom Per Wirtén. I en uppmärksammad artikel i Expressen (4/12) skrev han nyligen att han tycker genuint illa om de tyska romantikerna.
Och, vet ni, det tyckte jag var riktigt befriande att läsa.
Visst, Wirténs kritiker har en poäng i att hans beskrivning av romantiken som nationalistisk och konservativ är enögd (se till exempel Poirier Martinsson i GP 9/12). Men Wirténs konträra reaktion är ändå ytterst välkommen och det av två skäl.
För det första för att en unison hyllningskör i sig går emot romantikens väsen. I synnerhet Jenaromantikerna ansåg att fullständig harmoni är både platt och falskt; i verkligheten som i konsten behöver vi det som stör, ruskar om och skapar dissonans.
Det är också ett av huvudskälen till att det i deras tänkande låg ett frö inte bara till fascismen och den aggressiva nationalismen – ja, det går inte att komma ifrån – men också till den liberala pluralismen. Den som enligt den brittiske idéhistorikern Isaiah Berlin går ut på att närma sig tillvaron nyfiket, frimodigt och flexibelt, som räven. I stället för med den taggiga igelkottens mer dogmatiska sinnelag.
Romantikens comeback handlar om att vi vantrivs i världen i dag, så till den grad att vi i vämjelse börjat vända oss bort från den och varandra.
För det andra tror jag att Wirtén är något viktigt på spåren när han vänder sig emot dagens romantikvurm. Den handlar om mer än att vi vill uppgradera det omätbara gentemot nyttan, som Sandra Stiskalo (DN 5/12) och Ludvig Lindelöf (GP 7/12) hävdar. Och romantiken är sannerligen inte ”själva motgiftet” mot Musk, Trump och Åkesson, som Eric Schüldt vill göra gällande, hur roligt han än får det att låta (Expressen 12/12).
Jag tror snarare att romantikens comeback handlar om att vi vantrivs i världen i dag, så till den grad att vi i vämjelse börjat vända oss bort från den och varandra. Från vänster riktas avsmaken mot kapitalismen, klimatförnekelsen, konsumtionen. Från höger mot de själlösa skärmarna, de upplösta könsnormerna, den tomma individualismen.
Och inte bara dessa samhällsfenomen utan även människorna i dem väcker äckel. För helt i linje med romantikerna hyllar vi den personliga integriteten och det oförställda, autentiska.
Men vi lever i en värld som omöjliggör allt sådant, eftersom varje upplevelse filtreras av vetskapen om andras potentiella reaktioner och möjligheten att via sociala medier marknadsföra sig själv i deras ögon.
Förmodligen är det därför som en författare som Karl Ove Knausgård, med sitt lika förtvivlade som fåfänga sökande efter autenticitet, trollbinder så många i dag (även mig, det ska villigt erkännas). Kanske är det heller inte en slump att han från sin självbiografiska romansvit ”Min kamp” sedermera rört sig mer mot skräcken och civilisationens undergång, som ju är andra romantiska favoritteman.
För vad kan vara mer effektivt för någon som lider av förbannelsen att inte kunna vara sig själv i andra människors sällskap än att låta hela rasket gå under och fly in i en parallell verklighet, där kampen uteslutande förs av krafter som är bortom individens kontroll?
Skräcken skulle rentav kunna sägas ha tagit strypgrepp på kulturen i dag, i synnerhet på den för barn. Läsförståelsen i mellanstadiet ska till exempel främjas med att man tittar på ”Läsmysteriet” på UR Play, en riktigt obehaglig historia med låtsasblod och håriga spindlar i mörka tunnlar. I något slags desperation över den utdöende läsningen bland unga översköljer bibliotek och förlag dem med adrenalinstinna rysare i fantasy-stil. Men huruvida sådan läsning ens främjar nyfikenhet eller empati framstår som oklart.
Skräcken tar givetvis även plats på Nationalmuseums utställning, i form av skeppsbrott, naturkatastrofer och lemlästade kroppar. Den skvallrar dels om romantikernas flyktimpuls från en turbulent och ständigt accelererande omvärld (Napoleon, industrialismen, järnvägen). Men också om deras hån mot upplysningen och dess tilltro till vetenskapen (Mary Shelley), de sociala reformerna (Edgar Allan Poe) och människans inneboende godhet (Baudelaire).
Kittlande? Javisst. Förståeligt? Kanske. Harmlöst? Knappast.
Läs mer:
Isobel Hadley-Kamptz: Varför ska just överviktiga, deprimerade och folk med adhd klara sig utan medicin?
Susanne Nyström: Var femte svensk bor i ett miljonprogram – ofta utan att veta om det
