Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Det är inte var dag man slår upp tidningen och uppmanas att ”som motståndshandling” mot vår lögnaktiga tid ”inympa samvetsgrannhet” i samhällskroppen. Bara en sådan formulering gör en upprymd.
Därför gladdes jag åt att läsa Lars Strannegård, rektor på Handelshögskolan. Under rubriken ”De som är samvetsgranna lever längre än andra” (DN 6/10) varnar han på ett uppfriskande otidsenligt vis för att AI och andra ”digitala distraktioner” gör dagens studenter allt slarvigare och mer opålitliga. Det, menar han, hotar i förlängningen tilliten och därmed demokratin.
Ändå håller jag inte med. Inte för att jag har något emot samvetsgrannhet, som jag också tror är ytterst viktigt att inskärpa (fast kanske snarare i grundskolan än först på universitetet). Inte heller för att jag är förtjust i AI, tvärtom.
Men jag tror att Strannegård gör fel i att likställa hotet från AI med ”lättjans och lurendrejeriets lockelse”, som numera ”pockar i varje skärm”. Och därför tror jag inte heller att svaret är mer tillit – detta mytomspunna ”nordiska guld” som ständigt framhålls som så viktigt för demokratin, men som också hela tiden antas hålla på att sina (DN 24/3-24).
Ska jag vara ärlig så är jag urbota trött på vår tillit till tilliten som lösningen på snart sagt varje problem i vårt land. Hur skulle det vara med lite sunt tvivel för omväxlings skull?
För problemet med AI är ju inte att den gör oss för kaxiga och kritiska – utan tvärtom för ängsliga och lättledda.
För osäkra på våra egna förmågor för att inte bara genomföra självständiga analyser, utan ens våga fatta relationsbeslut, skriva mejl eller planera restaurangbesök utan att först konsultera vår stöddige storebror, Chat GPT.
Jag är urbota trött på vår tillit till tilliten som lösningen på snart sagt varje problem i vårt land. Hur skulle det vara med lite sunt tvivel för omväxlings skull?
Denna ”auktoritet” sätter vi vår tillit till, gång på gång, trots att vi ju vet att den ägnar sig åt en hel del slumpmässigt hittepå. Men den låter ju så… självsäker. Och vår egen självsäkerhet håller den metodiskt på att beröva oss. Snacka om en osund relation som blir svårare att lämna för varje dag. Inte helt olik relationen mellan det amerikanska folket och en viss tvärsäker och godtyckligt fabulerande president.
Så när dagens unga ständigt dubbelkollar allt mot AI:n ser jag inte främst en önskan efter att glida igenom livet utan friktion, utan ett slags perverterad samvetsgrannhet. För ett liv i ständig konversation med exempelvis Chat GPT är knappast en fartfylld färd i en rutschkana utan skarvar. Tvärtom är det en rätt skavig historia, som hela tiden gör att man fastnar, avbryter sig själv, ändrar sig, river upp det redan beslutade, dubbelkollar nästa grej och ifrågasätter sina planer redan innan de satts i verket. Det är att leva fragmenterat, ofärdigt, i limbo. Aldrig landa i var man står, vad man anser, eller ens vad man känner.
Kanske handlar en del av detta om kön. För om jag får spekulera så tror jag att det är vanligare att manliga studenter använder AI till att göra det lätt för sig, så som Strannegård befarar. Kvinnliga studenter tycks oftare använda samma verktyg för det där mer kvalfyllda: att extrakolla, stärka upp, optimera och försäkra sig om att de inte är ensamma om sina tankar.
Detta gäller givetvis inte alla, men är ett mönster som jag tror stämmer generellt. Lite som att män har lättare för att ”killgissa”, medan kvinnor oftare ägnar sig åt det som med finansvärldens språk ofta kallas för ”hedging”. Alltså en riskminimeringsstrategi som går ut på att man för säkerhets skull inleder alla uttalanden med ”jag kan ha missförstått” eller ”jag är ingen expert”. ”Kvinnlindning”, som jag föreslagit att vi bör kalla det.
Kanske är det inte helt oväntat att en rektor för Handelshögskolan inte ser den mer ”kvinnliga” tendensen att luta sig på AI just för att man är samvetsgrann, men samtidigt misstror det egna omdömet. Handelshögskolan har länge varit en mansdominerad miljö, som bland annat beskrivits i boken ”179 år av ensamhet”, redigerad av Jenny Lantz och Linda Portnoff (2016).
Och detta verkar gälla inte bara forskarna och lärarna, utan även studenterna. Trots att alla som kommer in ”först känner sig som vinnare” verkar något hända under deras tre år på skolan som gör att männen går ut ”som kungar och kvinnorna känner sig värdelösa” (Liberal Debatt 29/5-18).
Jag skulle gissa att AI bara förstärker en sådan könsobalans.
Vi lever i en tid där tech-brorsorna från Silicon Valley stövlar på med en självtilltro som räcker hela vägen till stjärnorna. Samtidigt gör deras AI-produkter de flesta andra alltmer osäkra.
Ett vet jag: Vi lever i en tid där tech-brorsorna från Silicon Valley stövlar på med en självtilltro som räcker hela vägen till stjärnorna. Samtidigt gör deras AI-produkter andra alltmer osäkra, oförmögna att ta ens de enklaste beslut på egen hand, utan hjälp av just deras teknik. Samma tech-brorsor, som till exempel Peter Thiel, är också öppet skeptiska till demokratin och tycks förakta människor som inte är lika djärva som de själva (DN 13/4).
Så att AI skulle föda slarv är knappast vårt största problem. Och vad demokratin behöver i dag är inte mer tillit – utan mindre, till vem som än erbjuder sig att tvärsäkert analysera verkligheten och sedan fatta besluten åt oss.
Läs mer:
Gina Gustavsson: Konservatismen är politikens ål: hal, utrotningshotad – och lockar Timbrochefer
Max Hjelm: Det här är fighten som kulturkrigsministern borde ta
















