Äntligen! De senaste veckorna har det varit svårt att ta miste på lättnaden hos alla som med rätta fruktar att Trump kommer att segra i det stundande amerikanska presidentvalet. För sedan Joe Biden lämnade över till Kamala Harris har Demokraterna gjort en rejäl comeback i opinionsmätningarna.
Trump är plötsligt den äldste, mest mumlande och minst sammanhängande presidentkandidaten. Men han framstår inte bara som gammal utan också lite… skum. För plötsligt har Demokraterna bytt inte bara ledare utan även taktik. Borta är de veckade pannorna, det upprörda darret på rösten och de allvarsamma varningarna för att Trump är farlig för den amerikanska demokratin. Eller om inte helt borta så i alla fall nedtonade.
I stället har Harris och hennes vicepresidentkandidat Tim Walz börjat himla med ögonen åt sina motståndare. De skrattar åt Trump och dennes vicepresidentkandidat JD Vance, pekar ut dem som obegripliga och kanske rentav lite störda. Budskapet tycks vara: Sådana knäppgökar kan inte vi normala människor förstå. Det är inte ens lönt att försöka.
Denna känsla understryks när Demokraterna talar om Republikanerna som märkligt besatta av sexualitet, vare sig det gäller abort eller dragqueens. Vari bottnar egentligen denna deras fixering? Helt normala kan de väl inte vara?
Allt sammanfattas av begreppet ”weird”, som tagit sociala medier med storm. Ett vardagligt begrepp som för tankarna till klassens tönt eller byns dårfink. Alltså en avvikare som får lägst status i gemenskapen, eller rentav blir utstött ur den. Om ”weird” kombineras med ”creepy” (läskig), som när Demokraternas vicepresidentkandidat Walz i en av sina första intervjuer beskrev sin republikanska motsvarighet Vance, finns dessutom en underton av att det rör sig om någon som är sjuk och perverterad. Denna känsla understryks när Demokraterna talar om Republikanerna som märkligt besatta av sexualitet, vare sig det gäller abort eller dragqueens. Vari bottnar egentligen denna deras fixering? Helt normala kan de väl inte vara?
Bland de skribenter jag läser i Sverige möts den nya taktiken med applåder. Kanske borde även vi anamma den mot våra högerpopulister, som tre PR-konsulter nyligen föreslog på DN Debatt (7/8)?
Men även om jag också blir glad över allt som får Trump att backa i opinionen så har jag svårt att dela just denna entusiasm. Under högsommarens sista dallrande dagar läser jag nämligen en nyutkommen bok som argumenterar för att demokratin förutsätter mellanmänsklig respekt. Och den respekten undermineras av att vi avfärdar alla som hyser motsatta åsikter från oss själva som onormala eller rentav störda.
Boken heter ”Respect and Loathing in American Democracy” och är skriven av två professorer: den politiska psykologen Elizabeth Theiss-Morse och den mer filosofiskt orienterade Jeff Spinner-Halev.
För transparensens skull kanske jag bör tillägga att jag samarbetat med de båda en del i egenskap av forskare.
Under flera år har författarna genomfört ett imponerande antal intervjuer och enkäter med vanliga amerikaner för att undersöka vad dessa tycker om sina politiska motståndare. Deras resultat visar att den grundläggande mänskliga respekten för motståndarsidans väljare numera är utrotningshotad i USA. Och oväntat nog är denna respekt lägst hos just de som gärna hyllar respekt i teorin. Alltså de som röstar på Demokraterna.
Unga Trumpväljare (under 40) visar sig oväntat nog vara mer benägna än någon annan grupp att fortsätta prata med sina politiska motståndare. Demokratiska väljare är i stället de som i högst grad säger upp bekantskapen med de som röstat på motståndarsidan, till och med om det gäller familjemedlemmar.
Nu har Demokraterna i stället slagit in på linjen ”When they go low, we go ew”, som Washington Posts Monica Hesse sammanfattat saken (30/7).
I intervjuerna resonerar demokratiska väljare öppet om hur de som röstar på Republikanerna helt enkelt måste vara mentalt handikappade. De tycks också ha svårare än Republikanernas sympatisörer att skilja på motståndarsidans politiker och deras anhängare. Om Trump drivs av rasism, kvinnohat och homofobi så måste även hans väljare göra det, tänker sig många demokrater.
Så att utmåla Trump och Vance som läskiga knäppgökar innebär att även de som sympatiserar med dem – inklusive till exempel en allt större andel av USA:s latinos – riskerar att uppfattas så av Harris och Walz väljare.
Samtidigt visar också boken att Demokraternas och Republikaneras väljare ligger mycket närmare varandra i sina hjärtefrågor än de fått för sig. Demokrater underskattar hur mycket motståndarna bryr sig om social rättvisa och klimatförändringar. Och republikanska väljare gör samma misstag när det kommer till vad de tror om demokraters patriotism och deras engagemang för religionsfrihet.
”When they go low, we go high”. Så sammanfattade Michelle Obama vid Demokraternas konvent 2016 den linje hon tyckte att Trumpmotståndare borde hålla. Alltså: När det andra lägret hemfaller till tjuvnyp och slag under bältet så ska man själv inte sänka sig till samma nivå. Men nu har Demokraterna i stället slagit in på linjen ”When they go low, we go ew”, som Washington Posts Monica Hesse sammanfattat saken (30/7).
Kortsiktigt verkar det onekligen gagna Demokraterna. Men samtidigt finns det all anledning att fråga sig vad som händer med demokratin i längden när de väljare som säger sig värna den mest samtidigt öppet skyltar med sitt äckel för den andra halvan av väljarkåren.
Läs också:
Gina Gustavsson: Till slut så var det tråkmånsen Starmer som vann britternas hjärta – precis som i filmen
Gina Gustavsson: Det är inte bara skärmarna som hotar – barnen tillåts inte längre uppleva världen
