”Har Elon Musk börjat lyssna på Schubert?”
I vinterns kulturdebatt om romantiken utgjorde detta den avgjort roligaste rubriken. Frågan kom från Eric Schüldt i Expressen (12/12-24) och var tänkt att visa hur befängt det var att skylla hotet mot demokratin på högerns vurm för romantiken.
Nu är Nationalmuseums stora romantikutställning nedmonterad och de flesta debattörer har gått vidare. Men jag kan inte riktigt släppa den där frustande frågan om Musk och Schubert. Skrattet fastnar i halsen.
För här har vi ännu ett exempel på tendensen att ta varje tillfälle i akt att göra oss lustiga över Trump-regimens dumhet. I stället för att sätta oss in i de idéer som ligger bakom den och som omfamnas av en intelligentia som vi bör akta oss noga för att underskatta.
Det handlar inte bara om Vita husets nye chefsideolog, Curtis Yarvin, vars skoningslösa elitism stammar från 1800-talsromantikern Thomas Carlyle.
Vi måste också sätta oss in i tankevärlden hos den tech-elit som nu ges fria tyglar över AI-utvecklingen i USA. För denna elit motiveras inte bara av girighet. Den har också uttalade filosofiska ambitioner. Och inspirationen tar de från det allra mörkaste i – just det – romantiken.
Ta bara Elon Musk, som under tonåren förläste sig på extrempessimisten Arthur Schopenhauer, för vilken livet är en enda ond, outsläcklig världsvilja. Eller ta riskkapitalisten Marc Andreessen, som kallats för Silicon Valleys chefsideolog (NYT 26/10-23). I sitt tech-optimistiska manifest hyllar han inte bara ”aggressionen” och ”styrkan”. Han citerar även långa stycken av Schopenhauers arvtagare: Friedrich Nietzsche, övermänniskans befriare.
”Move fast and break things”. Slagkraftigare än så är det svårt att sammanfatta romantikens extremindividualistiska rus inför viljan, kraften och destruktiviteten hos de utvalda genierna.
Tech-oligarkerna avskyr allt som andas stagnation, kontinuitet, hänsynstagande, försiktighet och svaghet. Detta är inte konservatism. Det är inte ens någon fatalistisk fascism, som det nyligen hävdats i Guardian (13/4). Här ska inget bevaras, inget folk födas på nytt och sannerligen inget kapituleras.
I stället ska alla gränser överskridas och övermänniskan äntligen krossa sina bojor. ”Move fast and break things”, för att citera Facebook-grundaren Mark Zuckerbergs vision. Slagkraftigare än så är det svårt att sammanfatta romantikens extremindividualistiska rus inför viljan, kraften och destruktiviteten hos de utvalda genierna.
Det är inte dumhet det handlar om. Utan tvärtom intelligens, som tech-oligarkerna hyllar. Å ena sidan av det nördiga och konträra slag som de själva besitter (och som fått dem att mobbas och ses som svaga, tills de äntligen fått ta revansch genom sina framgångar i Silicon Valley). Å andra sidan intelligens av det artificiella slag som de ter sig besatta av att utveckla.
JD Vance är deras man i Vita huset. Och han har redan börjat leverera. Strax innan sitt omtalade framträdande på säkerhetskonferensen i München i februari besökte han en annan säkerhetskonferens, för AI, i Paris. Men i stället för risker ville han bara tala om potential. Den stora faran var enligt honom regleringar och försiktighetsåtgärder.
Vance lät precis som Andreessen, som förklarat krig mot försiktighetsprincipen och i stället bekänner sig till den ”effektiva accelerationismen”. Enligt detta synsätt är det moraliskt fel att försöka kontrollera eller sakta ned den teknologiska utvecklingen. Inte bara för att AI förväntas göra livet bättre för mänskligheten på den här plågade planeten. Utan kanske ännu mer för att AI förväntas triumfera över människan och jordelivet som sådant (NYT 10/12-23).
Den transhumanistiska rörelsen, som präglat Silicon Valley sedan internets början, drömmer om en ny art. I den ska det mänskliga medvetandet vigas samman med AI, för att slutgiltigt triumfera över våra bräckliga kroppar. Åldrande, sjukdom och död blir ett minne blott. Liksom jorden, som vi med Musks hjälp ska lämna bakom oss för att i stället kolonisera rymden.
Den som vill hinna vara med om något av detta har så klart goda skäl att trycka gasen i botten. Och utifrån ”longtermismen”, en annan viktig filosofisk fåra i Silicon Valley, kan det även vara det moraliskt rätta, för framtida generationers skull. Att rädda nu levande människor från pandemier, krig och klimatkollapser bleknar i jämförelse.
Kanske bör vi inte ens sörja de som lär stryka med när genierna sprider medvetandets ljus till stjärnorna? Även accelerationismens huvudfilosof, den nyreaktionäre Nick Land, har hämtat sin inspiration från Schopenhauer och Nietzsche. Och på ett filosofiskt seminarium hävdade han redan för länge sedan att man inte alls behöver se digerdöden – som släckte tiotals miljoners liv – ur människans perspektiv.
Man kan lika gärna anlägga pestråttans synvinkel.
Den svages dystopi, den starkes utopi. Bring it on! Eller?
Läs mer:
Gina Gustavsson: Svenska medier gör ett misstag – Trumps ledarskikt är inte ett gäng korrupta klåpare
Amanda Sokolnicki: Identitetskrisen efter Trump är enorm – vad är ens amerikanskt längre?
