Hemma hos oss har vi ett favoritbarn. Alltså inte så att vi favoriserar en av våra egna ungar över den andra. Men om vi bortser från våra egna. Då finns det ett barn som både jag och sambon är lite särskilt förtjusta i. Rätt mycket, faktiskt. Vi kan kalla honom Charlie.
Det handlar inte bara om att Charlie är elva men ännu inte har någon telefon (nej, precis, han är inte ett svenskt barn). Han är också något så ovanligt som en pojke som kan konsten att föra ett samtal med vuxna. Och som verkar tycka om det. I gengäld vågar jag påstå att de flesta vuxna han träffar blir extra angelägna om att prata med just honom. Han har en naturlig förmåga att inte bara berätta om sina egna tankar, utan även att fråga fram andra, för att använda Åsa Beckmans genialiska term om den fundamentala sociala uppgift som annars oftast faller på kvinnors lott.
Jag tänker på Charlie när jag läser den svenska debatten om föräldraskap, fertilitet och skärmtid. Den började redan i vintras med att Hanna Hellquist i en uppmärksammad krönika undrade varför så få föräldrar verkar ha roligt med sina barn (DN 12/12 -23). I vabruari förklarade Kristofer Ahlström att man som förälder blir utmattad av samhällets orimliga krav (DN 28/2).
Till exempel ska man inte bara hämta tidigt på förskolan. Man ska också se till att telningarna sedan har utvecklande aktiviteter, i stället för att parkera dem framför en padda i soffan, så att mamma eller pappa lyckas riva av de jobbmejl som de så klart inte hann med under sin korta arbetsdag.
Sedan Folkhälsomyndigheten inledde hösten med att presentera sina nya och mer restriktiva riktlinjer för barns skärmtid har tonläget stegrats. Många gick i taket och undrade som Simon Campanello om ”de här experterna på Folkhälsomyndigheten” verkligen vet vilken uppoffring de ber småbarnsföräldrar om (DN 3/9). Hur förväntar de sig att han ska kunna laga mat åt sina snart tvååriga tvillingar utan att sätta dem framför ”hypnotiska Netflix-videor”?!
I stället för att bekymra oss för barnrädda sociopatvuxna kanske vi borde ställa oss frågan om vi står inför en framväxande generation av vuxenrädda barn med social fobi?
Samtidigt ondgör sig skribenter som Håkan Boström (GP 15/6) och Josefin de Gregorio (SvD 12/10 -23) över det sjunkande svenska barnafödandet. Deras tes är att unga i dag är för själviska för att orka med barn. Och på ett sätt kan jag förstå deras farhågor. Själv kan jag inte låta bli att undra hur Campanello och andra småbarnsföräldrar i Sverige hade reagerat om ”de här experterna på Folkhälsomyndigheten” hade vågat ställa hårdare krav även under pandemin. Hade Tegnell fortfarande fått sommarprata?
Ändå tror jag att de konservativa skjuter över målet i frågan om barnafödandet. ”Nej, dagens unga är inga barnrädda sociopater”, som Elsa Kugelberg sammanfattat saken (DN 21/8). Men just denna formulering väcker också en oro hos mig som jag saknar i debatten, både till höger och vänster. För är inte en del av problemet också barnen själva? I stället för att bekymra oss för barnrädda sociopatvuxna kanske vi borde ställa oss frågan om vi står inför en framväxande generation av vuxenrädda barn med social fobi?
Det är här som Charlie kommer in i bilden. Egentligen är det ju sorgligt att inte fler barn får uppleva den kontakt med vuxna som han råkar ha en medfödd talang för att få till. Detta är ju en färdighet som ger enorm utdelning, både för samhället och för individen. Och den kan man öva upp. Men om det ska gå måste vuxenvärlden visa hur man gör. Och jag är rädd att vi gör det alltför sällan i Sverige i dag.
Visst, vi drillar barn i att bete sig som schyssta kompisar. Med varandra ska de turas om, visa empati, bjuda in till samvaro. Annars skulle de ju förbli de narcissister som vi alla är under vår första tid i livet, det är vi alla överens om.
Därför vill jag säga: Tack, Folkhälsomyndigheten. Vi har haft våra duster. Men de nya skärmråden för barn är modiga och viktiga.
Men enligt min erfarenhet är det inte alls lika vanligt att fundera över hur vi kan lära barn att ta kontakt och föra samtal med andra människor, i synnerhet vuxna. Och inte bara på sina egna villkor, om sina egna intressen. Möjligen med undantag av just konservativa och kristna familjer – där man också, som av en händelse, tenderar att skaffa fler barn. Kanske inte bara på grund av religion utan också för att ungarna ofta är betydligt trevligare umgänge än andra och därför lättare att ha med i sociala sammanhang.
Jag tycker själv att det här är svårt. Min ettåring söker gärna ögonkontakt med främmande och vill krama okända barn. Men vuxna i Sverige vänder ofta bort blicken och barnen ryggar förskrämt tillbaka (förutom, om man ska generalisera, de med uppenbar invandrarbakgrund). Min 8-åring måste i sin tur öva upp denna färdighet.
Men var ska det ske, i ett samhälle där vi gillar att separera barn från vuxna i sociala sammanhang? En ironisk effekt av alla våra långa föräldraledigheter, förskolor och lekplatser är ju att barnen ofta är någon annanstans än där vuxna umgås. Om något barn till äventyrs dyker upp på en arbetsplats eller ett mingel avskärmas de ofta från övriga deltagare av – just det – en skärm.
Därför vill jag säga: Tack, Folkhälsomyndigheten. Vi har haft våra duster. Men de nya skärmråden för barn är modiga och viktiga. Inte bara för att de kan få barnen att sova bättre och röra på sig mer. Utan också för att de kan få nästa generation att öva sig på att se andra i ögonen och försöka föra ett genuint samtal.
Läs också:
Isobel Hadley-Kamptz: Transvård för barn och unga stoppas utan vetenskaplig grund
Erik Helmerson: Olof Palmes moraliska kompass pekade helt fel
