Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Är detta på riktigt eller är föreläsaren där framme blott ett fantasifoster? Kanske har jag bara läst om Vasatiden för min 10-åring alldeles för sent på kvällen och somnat med den lismande Jöran Persson, Erik XIV:s rådgivare, på näthinnan? Min fantasi har kanske lagt till det där bleka ansiktet med det mörka långa håret, i stil med Rasputin, mystikern som trollband den siste ryske tsaren, eller Grima Ormtunga, från Sagan om Ringen?
Men nej, detta är ingen mardröm. Han som står i talarstolen heter Curtis Yarvin och är den nyreaktionära rörelsens store profet. Tills för bara ett år sedan var han mest känd som Mencius Moldbug, en obskyr bloggare som skämtade om att de lägsta samhällsklasserna skulle kunna användas till biobränsle.
Men nu behövs inte längre några pseudonymer. Det har techmiljardären Peter Thiel, som sponsrat Yarvin, sett till. Yarvin har blivit Vita husets chefsideolog och viskar i synnerhet i vicepresidentens öra. Om den pågående Epsteinaffären till slut får Trump på fall så betyder det att Yarvin riskerar att bli ännu viktigare att förstå sig på för att förutspå vart USA styr kosan härnäst – och vi i dess kölvatten.
Yarvin beklagar att nazisterna likställde adel och bönder, så länge de var ariska, trots att vi nu ”vet” att deras genetik skiljer dem åt.
Därför tvingar jag mig att fortsätta titta och lyssna på Yarvin, som för några veckor sedan tog plats i vetenskapssamhällets högborg: Oxfords pampiga Sheldonian Theatre från 1669. På samma plats som universitetet i århundraden firat sina högtider och delat ut sina diplom. I Vetenskapens namn, den som tillsammans med de Sköna konsterna finns avbildad i taket. I triumf över Avunden, Rofferiet och den ”råa, hånskrattande Okunskapen”.
Men vems triumf över vad kommer att avbildas i framtiden, om Yarvin får råda?
Hans framträdande är en del av en föreläsningsserie om konservatismens framtid, döpt efter den brittiske filosofen Mikael Oakeshott. Och den säger en hel del om den samtida konservatismens konvulsioner.
Likt många konservativa bygger Yarvin sitt resonemang på premissen att saker gått utför på sistone. Men hans ”på sistone” börjar varken med den sexuella revolutionen på 60-talet, eller den franska från 1789. Nej, enligt Yarvin började hela vår civilisation gå åt pipsvängen redan för sisådär 400–500 år sedan.
Det var nämligen då som upplysningens idéer gjorde entré och började bryta ned det kungliga enväldet. Monarken skulle inte längre stå över lagen. Parlamentet, som visserligen inte var folkvalt men vars form ändå varslade om idén att öppen debatt leder till förnuftigare beslut, började ta större plats. Och de första kaffehusen, bara några kvarter bort från Sheldonian Theatre, skapade något helt nytt: den offentliga debatten.
Men Yarvin verkar föredra sitt kaffe utan förnuft, offentlig debatt eller lagstyre. Liksom sin mecenat Peter Thiel menar han att inte bara demokratin utan även hela upplysningen lett till stagnation. Vi ville ha frihet och demokrati, men vad fick vi? Kaos, ineffektivitet och depravering. Se bara på Pekings rena tunnelbana och jämför med klottret i New York!
Människor är för svaga och enfaldiga för att klara av att styra sig själva. Det jobbet sköts bäst av en fast, för att inte säga järnbeklädd, hand. Visst, även arvmonarkin har sina nackdelar – men dem kan vi ju komma runt med dagens genteknik, som till och med låter oss IQ-testa embryon! Må den smartaste tronarvingen härska.
Det han står och säger är så extremt att det är svårt att ta in. Vad ska man liksom göra med en människa som på fullaste allvar sörjer en tid när kungens lusta fick bestämma vad ett helt lands befolkning skulle tro på (tänk Tudorkungen Henrik VIII, hans Anne Boleyn och brottet med påven i Rom när denne vägrade annullera hans tidigare äktenskap)?
Kanske är det därför som Yarvin inte analyseras djupare i den nyutkomna antologin ”Trumps idévärld” (Timbro förlag). Boken är förvisso läsvärd och Yarvin beskrivs kort, i en initierad essä av Nicklas Berild Lundblad om tankegodset från Silicon Valley. Men den uppgörelse med hela moderniteten som Yarvin (och Thiel) står för lyser ändå med sin frånvaro. Inget av kapitlen tar fasta på den ”mörka” motupplysning (dark enlightenment) som Yarvin blivit gudfader för.
Allra mest saknar jag en diskussion av dessa motupplysares djupa förakt för folket. Det är ju därför de vill göra upp med demokratin. Extra intressant hade det varit att se SD-toppen Mattias Karlsson resonera kring detta i sitt kapitel i boken.
Vi ville ha frihet och demokrati, men vad fick vi? Kaos, ineffektivitet och depravering. Se bara på Pekings rena tunnelbana och jämför med klottret i New York!
I ett avslöjande avsnitt av den svenskdrivna Manifesto Podcast beskriver Yarvin nämligen SD-väljare med ord som inte lämpar sig i skrift och som åsyftar intimt umgänge med grisar. I samma samtal – som även berör hur Gustav Vasa drev Sverige som en ”corporation” – beklagar Yarvin att nazisterna likställde adel och bönder, så länge de var ariska, trots att vi nu ”vet” att deras genetik skiljer dem åt.
Den nya konservativa rörelsen står helt enkelt inför ett dilemma. Ska man fortsätta satsa på det folkliga föraktet för eliten, som SD? Eller ska man tvärtom satsa på (den egna) elitens förakt för folket, som Yarvin?
Vilket svaret blir kan komma att spela en avgörande roll inte bara för dagens demokrati. Utan även hela vår civilisation så som vi känner den sedan 1600-talet.
Läs mer:
Gina Gustavsson: Handels är så mansdominerat att rektorn missar den verkliga faran med AI
Amanda Sokolnicki: Starmer skulle ha nöjt sig med att bara vara en tråkig politiker
