Gisèle Pelicots dotter: Jag är övertygad om att Dominique våldtog mig också

Hon har slutat kalla honom pappa. Hon säger Dominique.

Vändpunkten kom tjugofem minuter över åtta, en måndagskväll den 2 november 2020. Hon minns det som att hon såg de digitala siffrorna på spisen genom ett kallt vitt ljus. Det var tidpunkten när all normalitet försvann.

Hon hörde tvekan i sin mammas röst när hon i telefonluren sa att hon hade något att berätta. Hon bad sin dotter att sätta sig ner någonstans i lägenheten och började sedan prata.

”Caro”, sa hon. ”Din far har drogat mig med sömnpiller.”

Några månader tidigare hade Dominique Pelicot gripits av polis i ett köpcentrum där han hade ertappats med att filma under två kvinnors kjolar. Ett dåraktigt infall, förklarade han sig för sin fru Gisèle Pelicot efter att han släppts. Hon trodde honom.

Men så hade polisen kallat henne till stationen. Medan Dominique Pelicot satt frihetsberövad hade polisen beslagtagits hans dator och telefon. Där hade man funnit ytterligare filmer. Dem hade Gisèle Pelicot denna novembermåndag förevisats. ”Jag ligger på mage i sängen och det är män som gör saker med mig. Män som jag aldrig sett tidigare – nya män varje gång” berättade hon för sin dotter i telefonen.

– Mitt vanliga liv tog slut med förskräckelse. Den första delen av mitt liv dog där och då, säger Caroline Darian.

Det har gått fyra år sedan dess. Fyra år av ilska, sorg och en väldig chock.

En sak har Caroline Darian dock hela tiden varit säker på. Att det som hennes familj varit med om på något vis måste komma andra till gagn. Tjäna ett högre syfte.

Därför har hon tagit ett morgonflyg från Paris till ett ishalt Stockholm för att prata om sin bok ”Och jag slutade kalla dig pappa”. I den återger hon i dagboksformat det första förkrossande året och hur polisens avslöjande kastade ett nytt ljus över livet som varit.

Efter 40 år som gifta lämnade Dominique och Gisèle Pelicot 2013 storstaden för en lugnare pensionärstillvaro i den provencalska byn Mazan. Caroline Darian, hennes man och deras son tillbringade gärna långhelger i huset med de pastellblåa fönsterluckorna, grusgångar, mullbärsträd och en pool i trädgården. Det såg ut som en idyll, som att föräldrarna levde ett drömliv. Men det hände att Caroline Darian oroade sig för sin mammas hälsa. Den var inte vad den en gång varit.

Gisèle Pelicot hade börjat glömma saker. Om Caroline Darian eller någon av hennes två bröder ringde mamman på morgonen låg hon antingen och sov eller så talade hon oredigt. Var det ett tidigt stadium av alzheimers? resonerade de sinsemellan och bokade tid hos en neurolog. Läkaren uteslöt demens, han kunde inte hitta något fel på på henne. Ingen hade minsta tanke på att fråga om ett drogtest.

Det var inte bara minnet som försämrades. Gisèle Pelicot blev allt magrare, hon tappade hår, led i perioder av underlivssmärtor. När hennes man erbjöd sig att följa med henne till en gynekolog tog hon det som en välgärning.

– Hon misstänkte ingenting. Inte jag heller. Jag har aldrig sett Dominique objektifiera en kvinna, jag har inte sett honom vara våldsam. Före november 2020 uppfattade jag honom som en vanlig man som älskade sin fru, sina barn och barnbarn. Han dolde allt. Hela hans liv är en lögn, säger Caroline Darian.

Efter det chockerande telefonsamtalet den 2 november fattade hon och hennes bröder ett snabbt beslut. Aldrig mer skulle deras mamma behöva vara ensam i huset där hennes make år efter år drogat henne och låtit andra män förgripa sig på henne. De reste söderut nästa morgon. Caroline Darian betraktade sitt ansikte i spegeln på snabbtågets toalett, hon tyckte att hon hade åldrats ett decennium på en natt.

Att återse det befläckade huset var en prövning. Dominique Pelicot satt häktad, men han gjorde sig påmind genom familjefotona på väggarna och märkena efter den beslagtagna datorn på skrivbordskivan.

Den första kvällen i Mazan ringde polisen och bad Caroline Darian att omedelbart komma in till stationen. Först kände hon inte igen den unga kvinnan på fotona som utredaren visade för henne. Sedan såg hon det bruna födelsemärket på kvinnans högra kind.

– Det var jag. På en av bilderna ligger jag i sängen i mitt sovrum, på den andra vet jag inte var jag är. Jag har inga minnen alls av att ha fotograferats på det viset. Jag ser ut att sova, men jag sover inte som jag brukar. Trosorna jag har på mig är inte mina. Det finns foton där jag är helt naken också.

Vad säger bilderna dig?

– Att Dominique drogade mig också. Bilderna fanns på hans dator och på internet. Han såg på mig som ett sexuellt objekt, inte som sin dotter.

Tror du att han gjorde något mer?

– Ja, jag är övertygad om att han våldtog mig.

Caroline Darian har samma uppresta hållning som sin mor. Men hennes blick är av ett skarpare slag. Det är en blick man inte viker från.

– Det var en mental tsunami, fortsätter hon. Vad ska man säga? Dominique är förmodligen den värsta sexualförbrytaren under det gångna decenniet. Gisèle skilde sig från honom, men man kan inte skilja sig från sin förälder. Jag har det dna jag har.

I boken beskriver hon de ångestridna dagarna som följde. Hon kunde inte orientera sig i tid och rum, fick svårt att andas, blev intagen på psyket.

Inget gott kommer av att gradera ohyggligheter, men det som Caroline Darian sedan skildrar är sorgligt på ett alldeles särskilt vis.

En spricka uppstod i familjen. Att Dominique Pelicot hade sexuella bilder av Caroline Darian förstummade Gisèle Pelicot. Hans förräderi mot henne var omätbart, men att han skulle ha förgripit sig på deras dotter, det kunde hon helt enkelt inte tro.

De gled ifrån varandra när de hade behövde varandra som mest.

– Vi befann oss inte i samma position. Att som mamma acceptera att man inte har kunnat skydda sitt eget barn – även om det barnet är 40 år – vad är svårare än det? Människor har olika försvarsmekanismer, säger Caroline Darian.

Hur känns det för dig?

– Det som Gisèle har gått igenom är fruktansvärt. Hon är 72 år nu. Jag hyser enorm respekt för min mamma. Jag vill inte tvinga henne att se hela sanningen rätt i vitögat. Hon måste skonas för att kunna fortsätta leva.

Den 2 september inleddes rättegången i Avignon.

Det skulle komma att bli en av de mest skakande och omfattande våldtäktsrättegångarna i modern tid. Mycket tack vare att Gisèle Pelicot insisterade på att förhandlingarna och vittnesmålen skulle vara offentliga.

– Öppenheten var viktig för mamma, för mig också för den delen. Vi har båda velat öka medvetenheten om hur vanligt det är att kemiska preparat används för att utnyttja människor. Och så har vi velat flytta skammen till förövarna. Att hålla rättegången bakom lyckta dörrar hade varit en gåva till männen.

Männen var många och de fick kontakt med Dominique Pelicot på ett privat internetforum med namnet ”Bakom hennes rygg”. Där började han 2013 att posta bilder på sin hustru och annonserade efter ”perversa medbrottslingar för att utnyttja min sövda fru”.

Sömnmedlen, som han fick utskrivna i stora mängder av allmänläkare, förvarade han i en tennisstrumpa i en vandringskänga i garaget. På kvällen krossade han några piller och blandade ut pulvret i potatismoset, kaffet eller hallonglassen som han serverade sin fru framför tv:n.

De följande sju timmarna, berättade han för domstolen, befann hans fru sig i ett narkosliknande tillstånd. Ändå vidtog han vissa försiktighetsåtgärder.

Männen ombads att parkera en bit ifrån huset i Mazan och promenera sista biten, undvika tobak och alkohol, och klä av sig i köket för att inte riskera att väcka Gisèle Pelicot. I sovrummet filmade Dominique Pelicot när han och männen turades om att våldta henne. Efteråt tvättade han henne och klädde på henne pyjamasen igen.

Polisen hittade fler än 20 000 pornografiska bilder och filmer på hans dator.

– Det svåraste med rättegången var att se Dominique igen. Jag hade inte sett honom på fyra år.

Fanns det något du ville fråga honom?

– Jag ville att han skulle berätta sanningen för mig. Så blev det inte. Vi vet fortfarande inte exakt hur många män som han bjöd in till hemmet. Vad gäller fotona på mig gav han hela tiden olika versioner. Till en början förnekade han att han alls hade tagit dem.

Uttryckte han någon skam?

– Han? Nej. Dominique känner ingen empati för oss, han ville att vi skulle känna empati för honom. Jag såg hans rätta ansikte i rättegångssalen. Han är en manipulatör och en lögnare. Men han känner ingen skam.

Flera av männen som kom till huset i Mazan har erkänt att de med berått mod våldtog Gisèle Pelicot. Andra påstod i rätten att de trodde att det fanns en överenskommelse mellan makarna, att de deltog i någon form av avancerad sexlek. För någon var Gisèle Pelicots eventuella samtycke helt ovidkommande: ”Hon är hans fru, han gör vad han vill med henne.”

De var rörmokare, brandmän, lastbilschaufförer, sjuksköterskor och journalister. Unga och gamla. Många var gifta och hade barn. En var hiv-positiv. Bara två var tidigare dömda för sexualbrott.

Med andra ord är en gemensam nämnare svår att finna. I medierna har de ofta beskrivits som alldeles vanliga män. Dominique Pelicot däremot fick tidigt öknamnet ”Monstret från Avignon”.

I essän ”Sleeping women” i tidskriften London review of books skrev historikern Sophie Smith nyligen om hur Pelicot-fallet avtäcker en våldtäktskultur. För att förstå den kulturen måste vi, menar Smith, flytta blicken från ”monstret” till de ”buttra, hyggliga killar som vi älskar och förlåter, de killar som ’inte är sådana’, inför vilka vi förtiger vår oro för tvång och smärta just för att vi är så lättade över att de inte är monster.”

Det finns de som tagit det svindlande antalet våldtäkter som Gisèle Pelicot utsattes för, av det svindlande antalet män, som intäkt på att våld och övergrepp är inbyggt i mannens sexualitet. Andra menar att det är en obehaglig, närmast deterministisk syn som fråntar män deras etiska agens.

Men visst finns det saker att lära av Pelicot-rättegången. Som att det är omöjligt att i förväg ana vem som är beredd att våldta. Lika uppenbart är att många män lever ett liv där deras begär är helt avskuret från allt annat de tror på och håller för rätt och riktigt.

– Jag skulle inte kalla Dominique för ett monster, han är grovt kriminell, men inte galen. Han liknar de andra männen som våldtog Gisèle, de var alla väl integrerade i samhället. Det är kanske det mest skrämmande av allt. Människor är inte vilka de utger sig för att vara, säger Caroline Darian.

Har din tillit till män, eller människor generellt, förändrats sedan 2020?

– Jag är gift, jag litar på min man, vi har en son. Det vet du säkert. Men det går liksom inte att misstro folk man lever med, då kan man inte leva med dem. Men ja, jag har blivit mer uppmärksam, misstänksam mot män.

Den 19 december i fjol avslutades rättegången.

Dominique Pelicot dömdes till 20 års fängelse för grov våldtäkt. Han bedöms även skyldig till att ha tagit bilder av ”sexuell karaktär” på sin dotter och två svärdöttrar. Samtliga 51 män som åtalades i fallet dömdes och tillmättes fängelsestraff på mellan tre och 15 år.

– Jag var inte särskilt förvånad i Dominiques fall, han fick 20 år, jag tycker att det var det minsta han förtjänade. Men de flesta av de andra männen som våldtog Gisèle fick bara mellan tre och tio år. Det var också många personer som inte åtalades. Jag är besviken, säger Caroline Darian.

Hennes bok utkom i Frankrike för två år sedan. Under hösten såldes den till 17 språk. Caroline Darian är numera en nyckelfigur inom den rörelse som kallas M’endors pas (Bedöva mig inte) och som arbetar mot ofrivillig drogning.

Gisèle Pelicot har lämnat Mazan, skapat sig en ny umgängeskrets och bytt efternamn, formellt heter hon alltså inte längre Pelicot.

Hon har även börjat köra bil på nytt efter alla år med yrsel och förvirring. Symptomen försvann när drogandet upphörde.

Sprickan mellan mor och dotter har läkt. Gisèle ”är den sanna hjältinnan i den här berättelsen, där hon tronar över ruinerna av sitt rike,” skriver Caroline Darian i sin bok. De, mor och dotter, har lovat varandra att inte sätta sig till doms över varandra igen.

– Den här rättegången, hela den här tragedin, är en del av våra liv. Det som jag har berättat om i denna intervju är ett gigantiskt problem för mig och i världen. Men jag älskar fortfarande livet.