”When we see us. Ett sekel av svart figurativt måleri” heter den uppmärksammade utställning som nu öppnat på Liljevalchs, efter att tidigare visats i Kapstaden, Basel och Bryssel. Det är en mäktig konsthistorisk sammanställning, och också ett tillfälle att se flera nutida internationella toppnamn, som Lynette Yiadom-Boakye, Maxwell Alexandre, Firelei Báez eller Kudzanai Chiurai.
En rad utställningar har diskuterat hur återkomsten av figurativt måleri det senaste decenniet har fungerat som ett sätt att bryta den historiska dominansen av vita kroppar i bildkonsten. ”When we see us” vill sätta detta i en vidare kontext och påminna om de många föregångare som funnits, att undersöka det figurativa måleriet som en tradition i egen rätt, vilket inte nödvändigtvis står i relation till vithet.
Titeln pekar mot det som är utställningens politik: att visa hur svarta konstnärer betraktar sig själva och sitt liv på ett sätt som rymmer mer än ett återupprepande och begränsande fokus på rasism, slaveri och kolonialism.
Utställningens sex delar har istället fokus på det som utspelar sig i vardagen; på glädje och fest, vila, sensualitet, andlighet och frigörelse. Här finns närmare 150 målningar av över hundra konstnärer från de afrikanska, amerikanska och europeiska kontinenterna, med konsthistoriska storheter som Vifredo Lam, Romare Bearden, Margaret Taylor Burroughs, Ben Enwonwu, Gerard Sekoto och Jacob Lawrence.
Presentationen har en medveten öppenhet. Här finns ingen kronologisk eller geografisk ordning, tvärtom ställs verk bredvid varandra på ett prövande sätt för att undersöka vilka former av ”kontinuum” som löper genom tider och geografier, om man flyttar fokus från rasism och förtryck.
En favorit är afrikansk-amerikanska Charles Whites suveräna ”The Bridge Party” från 1938, en målning med tre kvinnoansikten i kraftfullt modellerad stil. En liknande skildring av intensivt socialt utbyte finns i Joy Labinjos mingelscen ”Gisting in the Kitchen” från 2018, där hon med avstamp i familjens fotoalbum sammanför olika måleriska traditioner, som ett sätt att aktivera den egna brittisk-nigerianska historien.
Flera av verken är också mycket mer politiska än det låter som. I de olika rummen spelas ljudspår sammanställda av sydafrikanska Neo Muyanga, musik som både understryker utställningens teman och refererar till musikens självklara plats i 1900-talets frihetsrörelser.
Ugandiske Ian Mwesigas ”Man standing by the pool” från 2020 är en nästan obegripligt sluten målning i fotorealistisk stil. Den svarte mannen vid poolen avger en reflexion i vattnet och en skugga bakom sig, men i övrigt är det minimalt med information.
Ett liknande sätt att skärma av objektifierande blickar sker i Mickalene Thomas ”Never change lovers in the middle of the night” från 2006, men med helt andra metoder. Målningen visar två hopslingrade kvinnokroppar tvärt placerade i bildrummets förgrund, här finns ingen plats för någon mer. En hyllning till svart femininitet och kärlekens självklara styrka.
Här ges också generöst med utrymme åt 1970-talets Zaire school of popular painting i Kinshasa, där flera konstnärer började sina karriärer som serietecknare eller med att måla reklamskyltar åt lokala företag. De utvecklade en medvetet antiakademisk stil för att kommentera både vardag och större sociala skeenden. Däribland Chéri Samba, som är med i flera av utställningens delar med sina humorfyllda och satiriska skildringar.
”When we see us” är en generös presentation av uttryck som ryms inom 1900-talets afrikanska och svarta moderniteter. Det är ingen tillfällighet att moderniteter skrivs i plural. Här finns ett tydligt understrykande av hur skilda hållningar och uttryck inte bara existerar samtidigt, utan också ständigt omformas i mötet med olika tekniker, kulturella uttryck, politiska verkligheter.
Men på ett lite förvånande sätt har man uteslutit konventionella skyltar med information om konstnärer och rörelser i utställningen.
Det gör att till synes viktiga referenser förblir outtalade, som Négrituderörelsen eller Achille Mbembes afropolitanism, med ett framlyftande av en identitet som är både afrikansk och kosmopolitisk.
Utställningen är helt enkelt inte någon didaktisk redovisning av svart figurativt måleri. Det curatorerna vill göra med sin betoning av ”Black joy” är något annat: en grundlig omkodning av gamla impulser. Och, som jag tolkar det, skapa ett rimligare och mer verklighetsgrundat landskap för en svart subjektivitet.
Läs mer: Vill lyfta vardagsglädjen i afrikansk konst
Läs mer om konst på dn.se
