”Les années folles”, ”der goldener Zwanziger”, ”the roaring twenties” och på svenska ”det glada 20-talet”. Det hörs ju på lång väg att epoken svängde. Åtminstone signalerar etiketterna ett uppsluppet, optimistiskt och lössläppt decennium. Tidsandan gestaltas i F. Scott Fitzgeralds roman ”The Great Gatsby” och samma år som boken utgavs – 1925 – hölls världsutställningen i Paris som på sätt och vis återspeglade epokens estetik.
Nu uppmärksammar Musée des arts décoratifs stilen med utställningen ”1925 –2025. Cent ans d’art déco”.
Efter första världskrigets fasor och meningslösa dödande i leriga skyttegravar framstod 1920-talet som en befrielse. Mörker och uppoffring ersätts av jazz, kabaréer, cocktails och utlevande livsstilar. Den ”moderna kvinnan” blir ett begrepp och folk släpper loss till charleston. Men mellankrigstiden förknippas alltså också med en särskild estetik och det räcker med bara några steg in i museets stora sal för att bli förförd.
Ljuset är dämpat, det blänker och glimmar från polerat ädelträ, speglar, marmor och mässing. Besökarna omsluts av lyx, för man kliver rakt in bland Orientexpressens tjusiga kupéer. Compagnie internationale des Wagons-Lits startade redan på 1870-talet men först när Europa öppnade upp efter kriget och resandet tog fart blev tågen sinnebild för glamourös modernitet.
På sträckan mellan Paris och Istanbul kunde resenärer sova i bekväma sängar, äta på fint porslin i restaurangvagnar med vita dukar, serverade av kypare i uniform.
Tågen var inte bara ett transportmedel, utan rullande lyxhotell i miniatyr, och på museet trängs folk framför fönster för att titta in i rekonstruerade kupéer där varje detalj – från dörrhandtag till små beslag – är utförda med precision. Intill visas stoppade tågfåtöljer klädda i textilier med geometriska mönster och i glasmontrar finns menyer, glas och porslin.
Installationen med Orientexpressens vagnar är bara en prolog, för utställningen börjar egentligen en trappa upp och där tar folkbildandet vid. Visserligen fortsätter det glittra och skimra men museet har större ambitioner än att bara locka med lyx. Den givna utgångspunkten är Parisutställningen 1925, som ville markera Frankrikes särställning inom konsthantverk och design, även om flera andra länder deltog.
Men det berättas också om art décos förhistoria på 1910-talet då jugendstilen med sina slingrande och naturtrogna ornament tappar greppet. I stället växer ett mer geometriskt formspråk fram, drivet av en ny mentalitet präglad av framtidstro, högt tempo och teknologiska framsteg.
Att formgivare står med ena benet i exklusivt konsthantverk, det andra i industriell produktion framgår av René Laliques glasvaser som börjar serietillverkas efter kriget. Stiliserade motiv med växter, blommor, vinrankor och kvinnogestalter levandegör föremålen och ger ett exklusivt intryck av hantverk, men glaset är formpressat med teknisk precision.
Kombinationen av traditionellt hantverk och modernitet – som hör till stilens kännetecken – syns även i Jacques-Émile Ruhlmanns strama möbler. Formspråket är med sina geometriska linjer modernt. Pjäserna i träslag som palisander och beslag som liknar smycken vittnar dock samtidigt om hög hantverksskicklighet. De förfinade möblerna visas i hela interiörer och ger känslan av att befinna sig i ett privat hem: ett lyxigt sådant för inredningen köptes knappast av gemene man som heller inte reste med Orientexpressen.
Likväl fick art déco ett brett genomslag och i utställningen pekas populärkulturen ut som en nyckel till spridningen. Under 1920-talet ökar filmproduktionen kraftigt med Hollywood i frontlinjen och samtidigt skapas palats för folket: biografer med breda trappor, dekorativa räcken, speglar och effektfull belysning. På vita duken visas ännu fler flärdfulla miljöer och livsstilar upp för biobesökare som aldrig satt sin fot i en svit.
Estetiken når också masspubliken med posters och annonser som blir en del av vardagens bildspråk och ges stort utrymme. Motiven är ofta modernitetens symboler som tåg, bilar och fartyg. Resande och fart, om och om igen. Att en gigantisk koffert placerats under en reklamaffisch för det strömlinjeformade passagerarfartyget SS Normandie är ingen slump. När resandet över Atlanten tog fart ökade samtidigt efterfrågan på eleganta resväskor och tillverkare som Louis Vuitton gjorde succé med koffertar som innehöll skräddarsydda fack för allt från kläder till parfym.
Art déco är emellertid ingen enhetlig stil, utan motsägelsefull. För lika ofta som det vurmades för moderna fartyg och bilar användes motiv från Afrika, Japan och det forntida Egypten. Upptäckten av Tutankhamons grav 1922 skapade en hausse för allt egyptiskt: zigzagmönster, lotusblommor och hieroglyfer. En tablå i museet ägnas åt just ”exotisering” och kolonialism.
Råvaror som mahogny, elfenben och jade hämtades från kolonierna och bidrog till stilens eleganta framtoning. Men klokt nog hemfaller inte museet åt presentism. Det förflutna fördöms inte utifrån dagens värderingar och måttstockar, utan föremålen får tala för sig själva. Inga moraliserande pekpinnar om globala maktstrukturer.
Art déco var en fransk paradgren men även ett internationellt fenomen, vilket också uppmärksammas. Hit hör förstås Chrysler Building i New York med solstrålemotiv och triangulära öppningar som får tornet att glittra. Och i en sektion uppmärksammas Estrid Ericsons tennföremål och Carl Hörviks förgyllda skåp som också var självklara bidrag i Nationalmuseums ”Swedish grace. Konst och design i 1920-talets Sverige” för några år sedan.
Till skillnad från den antyder Musée des arts décoratifs utställningstitel ett helt sekel med art déco. På sätt och vis är det missvisande. Under mellankrigstiden talade ingen om stilen och efter andra världskrigets slut betraktades den som hopplöst omodern och prålig, och hamnade därför i skugga. Själva begreppet myntades först på 1960-talet när konsthistoriker återupptäckte estetiken och ungefär samtidigt öppnade varuhuset Biba i London med retroglamourösa interiörer som andades 1920-tal.
Följande decennium gav filmatiseringen av ”Den store Gatsby” ytterligare bränsle och bidrog till en vurm för art déco. Nu hamnade även Agatha Christies roman ”Mordet på Orientexpressen” på bioduken med de lyxiga tågen som spelplats. Återigen spelade alltså populärkulturen en viktig roll för stilens genomslag. Att den fortfarande lever poängteras i en avslutande, men rätt tunn del med nutida design.
Tonvikten ligger emellertid på mellankrigstiden och visst är det hundra år sedan 1925, men museet gör mer än att bara jubilera. Stilen sätts in i kulturella sammanhang och trots att utställningen omfattar mer än tusen objekt – mode, möbler, reklam, smycken, affischer, textilier – blir man aldrig övermätt tack vare den varierande scenografin. Ibland öppnar sig salar som interiörer, ibland tittar man in i små kabinett, ibland dominerar posters.
Möjligtvis är utställningen för vacker. För även om en folkbildande hand vägleder är det lätt att bara svepas med och förföras av gnistrande smycken från Cartier och Madeleine Vionnets klänningar i böljande siden. Och den som vill ha ännu mer kan ta Orientexpressen mellan Paris och Istanbul. Tåglinjen återlanseras, men biljetten lär kosta något mer än inträdet till Musée des arts décoratifs.
Läs mer: Renässans för ”Swedish grace” på Nationalmuseum
