Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Fram till 1821 och urpremiären på Carl Maria von Webers ”Friskytten” i Berlin hade bönder, jägare och andra lantliga figurer endast representerat sin samhällsklass på på operascenen – med undantag för Papageno och Papagena i Mozarts tyska sångspelskomedi ”Trollflöjten”. Nu representerade dessa roller ”folket” och den nation de tillhör. En ursprunglighet som som den tidiga tyska romantiken attraherades av. Liksom den inspirerades av folksagor, myter och spökhistorier. Och ”Friskytten” har just allt detta.
Carl Maria von Weber hade sin bakgrund i ett resande teatersällskap och hade full koll på den tidsanda som rådde hos den tyska teater- och operapubliken. Dessutom hade han studerat för den excentriske tonsättaren Abbé Vogler vars specialiteter var exotism och en okonventionellt djärv harmonik – något som gav redskapen att gestalta spänningen mellan ”hemma” och ”borta”, det välbekanta och det främmande. Att hornstämmorna är så viktiga i partituret handlar om att framkalla känslan av avstånd i tid och rum. Men också att ge klangfärg åt naturen självt.
Alla var dock inte lika hänförda av de dramatiska effekterna i ”Friskytten” efter urpremiären i Berlin, trots att von Weber hade ersatt originalberättelsens blodbad i finalen med något mera sublimt. I ett brev från Berlin till vännen Goethe skriver tonsättaren Zelter lakoniskt: ”Kvinnor och barn är galna i detta.” Något som osökt får mig att tänka på när jag såg Carl-Einar Häckner på Liseberg för en del år sen – då en mamma i publiken fick nog av Häckners ”blodbad” (även det ett finalnummer) och släpade sin lille son bort genom publiken bort från scenen, oavbrutet protesterade: ”Han é bra! Han é bra!”
Efter det att Wagner hade sett ”Friskytten” i Paris skrev han en rapport hem till den tyska pressen som slutade: ”Åh, bedårande tyska dröm!” Sånt här har legat den i fatet i modern tid. Därför var det en händelse då mästerregissören Christoph Marthaler satte upp den på operan i Antwerpen i år – i form av en bayersk oktoberfest som löper amok.
När den nu ges på Göteborgsoperan för första gången på 100 år har det sceniska teamet förflyttat miljön till en avlägsen by i norra Sverige, inspirerade av filmen ”Jägarna” och tv-serien ”True detective” – för att framkalla en känsla av ”nordic noir”. Där nedärvda föreställningar skapar våldsamma konflikter mellan byborna.
Och i Göteborg har man verkligen gått all in och gjort opera till kriminalfilm. Det är tekniskt avancerat och mycket blod och eld som höjer pulsen i det gnistrande snölandskapet. Något som bitvis ställer det som händer på scenen offside och gör musiken till ett soundtrack, samtidigt som jag förstår idén med att svara på ”Friskyttens” gränsöverskridande estetik.
Men såväl kören som solisterna – Adam Frandsen (Max), Kristian Lindroos (Kaspar) och Orhan Yildiz (Ottokar) – gör kraftfulla insatser för att hålla själva spelet i fokus (Matilda Sterby som skulle ha gjort Agathe var tyvärr indisponibel på grund av sjukdom).
I stället var det Kerstin Avemo i rollen som Ännchen som med sitt sceniska snille och oförutsägbarhet fick den teatrala dimensionen i operan att verkligen spraka.
Läs fler operarecensioner och andra texter av Martin Nyström.
