I den välmående Damaskus-närförorten Mazzeh ligger ett kvarter där beiga tiovåningshus med bruna detaljer tornar upp sig över lummiga innergårdar. Husen har utsikt över motorvägen som leder hela vägen till Beirut i Libanon, över fält där stridsflygplan landade för att tanka under inbördeskriget och skulle det inte vara byggnader i vägen skulle man kunna se det syriska presidentpalatset härifrån.
Där håller Ahmed al-Sharaa till nu för tiden. Men det var här, i Mazzeh, han växte upp. Här finns hans familjs lägenhet fortfarande kvar.
Ahmed al-Sharaa har gått från okänd pojke till internationellt efterlyst terrorist, till diktaturstörtare och president.
Finns det några ledtrådar i hans gamla kvarter till hur det hela gick till?
Syrien håller på att rensas på statyer och enorma porträtt föreställande landets tidigare diktatorer, far och son al-Assad. Några nya på Ahmed al-Sharaa har inte satts upp och i hans hemkvarter syns inga stolta skyltar eller hänvisningar.
Vi finner en första ledtråd inne i ett litet närlivs som ligger i bottenvåningen i ett av höghusen.
– Redan från tidiga år utmärkte han sig bland grannskapets ungdomar. När han var runt 16 började jag lägga märke till honom. Han hade ett annorlunda uttryck och rörde sig på ett annat sätt än de andra. Han kändes äldre än sin ålder och framför allt var han väldigt artig, säger butiksägaren Mohammed Asfahani.
Hussein al Sharaa, den nya syriska presidentens pappa, hade en gång i tiden ett mäklarkontor här intill. Skylten sitter fortfarande kvar, men lokalen är tom. Hela familjen lämnade Syrien efter inbördeskrigets utbrott – och efter att Ahmed al-Sharaa hade blivit abu Mohammed al-Jolani och gått med i oppositionens kamp mot regimen.
– Under de senaste åren har regimens säkerhetsstyrkor varit här och letat efter Ahmed många gånger. Jag har blivit förhörd, bara för att jag råkar bo och arbeta här. Särskilt veckorna innan regimen föll, då kom polisen hela tiden. Jag visste ju inte mer än det jag såg på tv, säger Mohammed Asfahani och släpper förbi en kund som vill komma åt mjölkkylen i den trånga butiken.
Nu är det lättare att andas. Kanske kan Mazzeh bli vad det en gång var? Ett välmående område för den syriska medelklassen. Men utan kontrollen och terrorn från regimen.
– Inshallah, framtiden är vacker och underbar, säger frisören Mohammad abu Sami som håller på att forma en kortklippt mans nackhår.
Han har drivit den lilla salongen i Mazzeh i över 30 år och sett kvarteren förändras. En gång i tiden klippte Mohammad abu Sami pojken som växte upp och blev president. Han klippte faktiskt större delen av familjen: pappan, Ahmed och hans fyra bröder.
– Jag kanske får fler kunder när folk får veta att jag är presidentens gamla frisör! säger Mohammad abu Sami och skrattar.
Vad tycker du om hans nuvarande frisyr?
– Den är bra! Men han har mer skägg nu än när han bodde här.
På en av gräsmattorna mellan husen och motorvägen spelar ett gäng pojkar fotboll. 16-åriga Laith tränar varje dag. Han bor i samma hus som presidenten växte upp i, berättar han stolt.
– Nu känns det som att jag också kan bli vad som helst. Och jag vill bli fotbollsproffs.
Laiths pappa, som står en bit bort med Laiths svårt funktionshindrade bror, ler.
– Förut släppte regeringen bomber över oss, nu bombar den nya ledningen oss med rosor, säger han.
Men rosor går inte att äta. Laiths pappa frågar försynt om vi tror att några hjälporganisationer kan vara på väg? Han behöver verkligen stöd.
Ahmed al-Sharaa föddes i Saudiarabien som ett av sex barn till en ekonompappa och en geografilärarmamma. Familjen flyttade hem till Syrien och Mazzeh när Ahmed var i sjuårsåldern, i slutet av 80-talet. Mamman är det inte många i området som har sett till, hon beskrivs som mycket konservativ och som en kvinna som inte småpratade med grannarna. Pappan däremot, hade flera vi möter en relation till. Han var tidigt oppositionell och gick på hemliga möten där uppror diskuterades, trots att han fick en roll inom den syriska regimens regering.
– Hans butik var mer en plats för läsning och personliga relationer än ett mäklarkontor. Jag har aldrig sett honom delta i bönen i moskén till exempel, säger Aiz al-Din Diab.
Han bjuder in oss i sin lägenhet i ett av de bruna höghusen. Inredningen för tankarna till en sovjetisk salong för flera decennier sedan – det är mycket snirkliga bladguldsdetaljer, ryschiga små dukar och inramade, svartvita porträtt på diverse män. På ett syns Saddam Hussein.
– Jag är en av dem som förväntade sig att denna regim skulle falla förr eller senare, men jag trodde att den skulle falla inifrån, för att vara ärlig. Jag blev överraskad att det var min gamle väns son som ledde revolutionen, säger Aiz al-Din Diab efter att ha slagit sig ner i en broderad karmstol.
Aiz al-Din Diab, pensionerad statsvetare och journalist, deltog också i de hemliga mötena med a-Sharaa den äldre, men slutade gå efter ett par år. De ledde ingen vart. Ahmed al-Sharaa var aldrig där – dels var han för liten, dels, säger al-Din Diab, fann han något annat som ledsagade honom.
Gud.
– Ahmed började tillbringa nästan all sin fritid i moskén. Jag är från den nationalistiska strömningen, som var fiender till denna fundamentalistiska islamiska strömning. Nu är det den som styr Syrien, säger Aiz al-Din Diab.
Han berättar också var lägenheten som tillhör al-Sharaa ligger. Vi beger oss dit, bara för att finna att portuppgången är låst.
– Jag tror jag vet var ni ska, säger en gladlynt vaktmästare som kommer förbi i rättan tid.
Han låser upp porten och pekar på namntavlan över husets invånare.
– Han har tagit bort sitt namn. Men ni ska till nionde våningen!
Ahmed al-Sharaa fick mediokra betyg på Damaskus universitet, där han läste medie- och kommunikationsvetenskap. Han var tystlåten och glasögonprydd, artig och belevad, men år 2000 började han förändras. Moskébesöken, som redan tidigare varit frekventa blev dagliga. Han började engagera sig i palestiniernas sak och följde engagerat den andra intifadan, det palestinska upproret som drog igång på Västbanken.
Grannarna märkte inte så mycket av det, men hans studiekamrater har vittnat om hur han började prata mer politik i klassrummet. Politik – och religion. 2003, när USA gick in i Irak, bestämde sig Ahmed al-Sharaa för att anmäla sig som frivillig i motståndsrörelsen.
Han packade sina väskor och lämnade Syrien. Det skulle ta många år och ett fängelsestraff i USA innan han återvände. Då som rebelledaren abu Mohammad al-Jolani, som först erövrade Idlib – och sedan hela republiken.
Den anonyma bruna dörren till höger på våning nio förblir stängd. Det är tyst på insidan av den. Ingen är hemma.
En våning ner, i en identisk lägenhet, öppnar Maya al-Azim och bjuder in oss. Vi slår oss ner under kristallkronan i hennes vardagsrum med renässansmöbler i vit sidenbrodyr.
– Ni känner kanske igen mig? säger Maya al-Azim.
Det gör vi inte, så hon visar ett videoklipp som blivit viralt i Syrien efter regimens fall. Det visar hur Maya al-Azim knackar och knackar på sin grannes dörr, i hopp om att få träffa honom igen. Hon berättar också i videon att Ahmed al-Sharaa kom tillbaka en gång, för att kolla läget i sin familjs lägenhet – men då var Maya inte hemma.
– Men de har inte tagit med varför jag knackar och knackar. Jag vill ju tacka Ahmed! säger Maya al-Azim.
Ahmed, hon är Ahmed med honom, är ungefär tio år yngre än hon. De var goda grannar, men hade inget personligt umgänge under åren de möttes i trappuppgången och i kvarteret.
Sedan gick åren och i september 2024, när Maya inte hade tänkt på den prydliga och artiga unga mannen på länge, kidnappades hennes bror. Exakt vilka som låg bakom kidnappningen är svårt att föra i bevis, men Maya al-Azim fick hotfulla samtal med krav på lösensummor.
– De skickade filmer där de torterade min bror och krävde tiotusentals dollar för att släppa honom. Han hölls i ett fängelse i al-Qusayr, berättar hon.
Den 7 december förra året hade familjen förhandlat ner summan till 7000 dollar, pengar de hade lyckats skrapa ihop.
– Vi skulle göra överföringen den 8 december, men då vaknade jag av ett samtal på morgonen. Det var min bror. Han var fri, Ahmed al-Sharaas män hade låst upp dörrarna till fängelset där han hölls.
Maya al-Azim ville så gärna tacka sin granne och president personligen.
– Men bara för ett par veckor sedan gick jag förbi hans pappa. Han satt och fikade på torget en bit bort och ropade till mig. ”Ahmed vill att du ska veta att han är tacksam för ditt videoklipp” sa han, berättar Maya al-Azim.
Hennes brors rygg ser ut som ”ett köttstycke från ett slakteri” och han har svåra fysiska men efter kidnappningen. Men han lever. För Maya al-Azim känns framtiden ljus och klar.
– Tack vare en liten pojke från Mazzeh, säger hon.
