Varför?
Åh, jag känner mig som en svikare som inte bara kan glädjas över Kents återförening efter alla dessa år, en surmagad kritikerhjärna som genast ska börja problematisera, men det är inte bara en yrkesskada, jag undrar också som inbitet, troget, livslångt Kentfan. Varför?
Är det girighet? Högmod? Lättja? Ja, vilken av dödssynderna är det Jocke och gänget ger efter för när tiden, som de själva säger, ”helt enkelt var mogen” för tre konserter på Tele2 arena? … Kättja?
För när är tiden mogen för tre konserter på Tele2 arena? Under de åtta år som gått sedan de sade farväl, med just tre konserter på Tele2 arena, har jag ändrat ståndpunkt i frågan om Kents återförening.
Det var kanske närmast chock som fick mig att krampaktigt önska mitt favoritband åter i livet efter nedläggningen, men efter en tid började det – obönhörligen – dyka upp tankar om värdighet. Jag förlikade mig. Det blir bättre såhär, saliga i åminnelse, må de vila i frid, typ.
Allt detta tänker jag innan jag ser videon som ackompanjerar nyheten. En nyinspelning (!) av fanfavoriten ”Romeo återvänder ensam”. Svävande spöken i tunnelbanan och på Malmskillnadsgatan och på Skogskyrkogården. Tallar, dimma och stearinljus. Det är en gravallvarlig (och förstås lite töntig, fast förstås också helt underbar) diskbänksgotisk estetik som inte finns någon annanstans, som helt omisskännligen är Kents.
Jag känner hur jag liksom i realtid, förförd av gitarrerna och de fladdrande vita tygerna, ändrar åsikt igen. ”Varför?” Vad spelar det för roll? ”Dödssynd”? Ja, det må väl vara hänt. Allt är ursäktat, jag menar, jag avlöser er från era synder, Herren har förlåtit er.
”Det känns”, för att citera titelspåret på Pixarfilmen ”Bilar 2” från 2011, skrivet och framfört av Jocke Berg, ”perfekt”.
Läs fler texter av DN:s Greta Schüldt här, och mer av DN:s musikbevakning här
