Jag vet inte vad det är, kanske är det att jag de senaste veckorna har börjat lyssna på musik i stället för på poddar, alltså att jag har återupptäckt det helt ofattbara faktum att musik finns, att det har funnits där ute hela tiden medan jag har lyssnat på ”Forum” och ”Till sängs” och ”Della monde” och ”Gästabudet” och alla andra poddar som jag älskar men de senaste åren totalt har försakat mitt musiklyssnande för, ja, kanske är det min nyförälskelse i alla mina gamla favoritartister som gör att jag på sistone har känt mig så sentimental.
Det är som att jag har ersatt tankar med känslor. Allting drabbar mig! Jag kan gå gatan fram och plötsligt häpna, säga till mig själv: ”Kommer du ihåg Depeche Mode? De finns kvar på Spotify! ’Master and servant’ ligger där den alltid har legat!” Eller jag kan med ens drabbas av en obetvinglig lust att lyssna på David Bowies ”Young Americans”, bara den, om och om igen i flera dagar, jag blir liksom obeskrivligt rörd av att det har funnits någon som kan sjunga så och av att jag får lyssna på honom.
Ja, det stämmer, jag har upptäckt musik. Men jag har upptäckt annat också, konst till exempel, jag har varit på Nationalmuseum och sett ”Romantiken” och blivit glad över att det har funnits människor som har målat så, som har känt så, och att det kanske fortfarande finns människor som känner så. Att en romantisk läggning faktiskt existerar, trots allt.
Och litteraturen, för guds skull, jag har upptäckt litteraturen. Jag har nämligen läst Sally Rooneys ”Intermezzo” och precis som vanligt blivit djupt drabbad. Sedan, precis som vanligt, skämts över att jag är en sån som blir djupt drabbad av att läsa Sally Rooney. Och sedan, precis som vanligt, blivit irriterad över att jag skäms.
Min DN-kollega Sandra Stiskalo skrev i sin recension att boken är ”melodramatisk, banal och osannolik”. Men: ”det betyder så lite när hon återförtrollar världen”. Så är det alltid i Sally Rooneys värld – berättelserna är närmast att betrakta som sagor, idealistiska skildringar av människor som, trots att de ideligen fuckar upp, innerst inne är goda och vill väl. Det är så romantiskt, så ocyniskt, så lite tanke och så mycket känsla. Man blir drabbad. Man blir rörd. Man blir sentimental.
Alltför många samtida romaner innehåller varken tanke eller känsla, och det är det verkliga problemet
Och är det så fel? Ja, enligt GP:s litteraturkritiker Mikaela Blomqvist, som i en text om Nobelpristagaren Han Kang slår fast att ”den svenska litteraturkritiken domineras av sentimentalitet”. ”Att något är utmärkt drabbande betyder inte att det är utmärkt litteratur”, fortsätter hon.
Det stämmer väl förvisso, att det ena inte per automatik betyder det andra, alltså, men det betyder väl inte motsatsen heller? Är det per definition dålig litteratur om man blir drabbad? Och vem är det som inte får drabbas, är det läsaren i största allmänhet eller bara litteraturkritikern? Måste i så fall en kritiker vara något väsensskilt från en människa?
Jag tror inte det. Jag tror att romanen är känslans konstform, liksom musiken är, att det ligger också i romanens essens, och att det måste återspeglas i litteraturkritiken. Inte på bekostnad av tanken, kanske, men alltför många samtida romaner innehåller varken tanke eller känsla, och det är det verkliga problemet.
Kanske vill jag bara påminna om David Bowie när han i ”Young Americans” kvider i falsett: ”Ain’t there one damn song that can make me break down and cry?”
En fråga både för författare och litteraturkritiker att ställa sig, om jag får vara så romantisk.
Läs fler krönikor och andra texter av Greta Schüldt
