Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

Herregud, vilken samling tråkmånsar!

Det är kanske inte direkt trevligt att tänka så om livs levande människor – de flesta av årets Sommarvärdar är säkert, var och en för sig, hyggliga. Några är kanske till och med riktigt roliga eller intelligenta. Men jag kan inte hjälpa det. Det är något med årets Sommar i P1-uppställning som känns alldeles särskilt urtrist. Till och med jämfört med tidigare års Sommar i P1-uppställningar, menar jag.

Sedan en lång tid tillbaka ligger ”Alex och Sigges podcast” i offentlig fejd med Bibi Rödöö, som i år varit programchef för Sommar i 30 år. Hedervärt nog har den saken inte förändrats av att Sigge Eklund för två år sedan själv sommarpratade (och Alex Schulman producerade).

I ett poddavsnitt häromveckan uppmärksammade de följaktligen det faktum att det de ser som Rödöös maktfullkomlighet och obändiga vilja att själv bli kändis tycks ha nått nya höjder. I en intervju med grannkanalen P4 blir hon presenterad med orden: ”I trettio år har hon varit drottning och regerat över institutionen Sommar”, varpå hon svarar: ”Nu kanske du ska buga lite då?”.

Det må vara ett skämt, men även ett skämt kan blotta en under årens lopp allt mer grandios självbild.

Fast visst kommer jag väl att lyssna på Maria Maunsbach (2/7), och Jonas Gren (25/6), och Kristoffer Leandoer (1/8). Men inte utan en smygande misstanke om att Sommar fick nöja sig med den sistnämnda i brist på den sistnämndas son: den under våren så enormt omtalade, videoaktuella och utpräglat coola Yung Lean.

Och det är kanske som det ska vara. Sommar i P1 är inte Yung Lean, ärligt talat är det nätt och jämnt Old Lean. Det är Klarna-grundaren Sebastian Siemiatkowski (8/7) och Eurovision-tjugan Felicia (15/8).

Bibi Rödöö härskar vidare över sitt TV4-kompatibla kungarike. Hennes krona? En blomsterkrans som vida överträffar undersåtarnas, förlåt, Sommarpratarnas.

Läs fler texter av DN:s Greta Schüldt här

Share.
Exit mobile version