Ett par månader efter succén med dokumentärfilmen ”Renässansprinsen”, om den unge norske målaren William Heimdal, visar SVT en realityserie i sju delar om klanen som är den omtalade ungguttens ledstjärnor i livet och konsten: ”Familjen Nerdrum” (NRK).
I centrum står patriarken själv, Odd Nerdrum, både världskänd och utskrattad klassiskt figurativ konstnär. Fast själv skulle han aldrig kalla sig konstnär! Konstnärer är enligt honom sådana som sysslar med modernism, videoinstallationer, ”en arm i ett badkar”. Han ägnar sig åt kitsch, fast i de storas efterföljd: Rembrandt, Caravaggio. Hans tavlor är dunkla och ångestfyllda. Han går klädd i målarsärk, med ansiktet dolt under en synnerligen bredbrättad hatt.
Vid åttio års ålder, efter en lång karriär i opposition mot den samtida konstvärlden, har han dragit sig tillbaka på en ensligt belägen gård vid norska kusten. Där bor han med sin andra fru och deras fyra vuxna barn, en svåger och en svägerska, ett par barnbarn och en lång rad djur. Och så Odd Nerdrums konstelever som kommer och går på gården.
Familjemedlemmarna beskriver sig skrattande som en sekt, men behandlar sektledaren Odd med en blandning av medberoende och visst kärleksfullt överseende. Själv sitter han mest på en stol i sin ateljé och håller audiens. När ett nyfött barnbarn anländer från BB tvingar hustrun ut honom på backen för att vinka.
En gladlynt norsk voiceover-röst och ett påtagligt vanligt fotografi gör tv-serien om denna klart ovanliga familj gott. Kontrasten är helt enkelt rolig. Jag förstår att Odd Nerdrums antimodernism har rört upp starka känslor genom åren, men själv tycker jag att familjen är ganska förebildlig. Excentriciteten och samtidsfientligheten känns mer än bara ”uppfriskande” – den känns som en direkt motståndshandling i TV4-samhället.
Läs fler texter av DN:s Greta Schüldt här
