Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Den norske författaren Karl Ove Knausgård byter svenskt förlag, från Norstedts till Albert Bonniers.
Det kan låta som en branschintern angelägenhet, en formalitet – för läsaren spelar det ju i allmänhet ingen roll vilken symbol som pryder ett litet hörn av bokomslaget. Men i ljuset av de senaste årens utveckling på Norstedts måste man nog se det som en händelse.
Författare efter författare har lämnat förlaget, flera av dem stora, fina namn: Karolina Ramqvist, Amanda Svensson, Mats Strandberg och Agnes Lidbeck, liksom indie darlings som Quynh Tran och Hanna Nordenhök. Alla utom Amanda Svensson har, liksom nu Karl Ove Knausgård, gått till Bonnierförlag.
I somras skrev Rasmus Landström i Aftonbladet apropå författarflykten från förlaget: ”Inget symboliserar svenska bokmarknadens deprimerande utveckling som förlaget Norstedts. Fram tills nyligen ägdes det av Coop – numera av ett techbolag.”
Ytterligare en dolkstöt delades så sent som nu i veckan ut av Norstedtsförfattaren Jonas Gardell
Ytterligare en dolkstöt delades så sent som nu i veckan ut av Norstedtsförfattaren Jonas Gardell. Sedan 2016 äger alltså ljudbokstjänsten Storytel det anrika förlaget på Riddarholmen i Stockholm, och från dess 20-årsfest rapporterade Gardell i Expressen om företagsledningens fullkomliga fokus på business. Det var ”expansion hit och riskkapital dit”, skriver han, men inte ett ord om förlagsverksamhetens själva kärna: litteraturen.
Man får anta att Norstedts inte tog fram de sista flaskorna Nobelchampagne (trots allt ger de fortfarande ut årets pristagare László Krasznahorkai) när Gardells text publicerades. Det har varit svårt att få Norstedts författare – både de som gått och de som stannat – att uttala sig, men mycket tyder på ett förlag i identitetskris, med alltför stort fokus på content och ett tynande intresse för den så kallade kvalitetslitteraturen.
Ändå har Karl Ove Knausgård alltid varit något att peka på: Ja, ja, men de har ju ändå den störste. Nu har även den störste gått till konkurrenten på Sveavägen.
Det måste inte tvunget bero på att han har suttit på sin kammare och funderat över vad han egentligen tycker om Norstedts ljudbokssatsningar. Man kan notera att den norske giganten tillhör den brittiska stjärnagenturen Wylies, som helst ser att deras författare tillhör de finaste förlagen. I Sverige finns numera bara ett.
Oavsett är det inte bra för Norstedts, och det är inte bra för någon annan heller. Branschmonopol är till för vin, inte för litteratur.
Läs fler artiklar av Greta Schüldt och läs mer om bokbranschen
