Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Det är rörigt att vara ung, en gång var jag det själv. Å ena sidan fick jag veta att sex inte betydde någonting, att man kunde ha det med vemsomhelst utan några känslor eller konsekvenser. Å andra sidan kunde konsekvenserna plötsligt bli enorma. Inte i form av graviditet eller abort, för det betydde heller ingenting, utan eftersom trauma lurade bakom varje hörn.
Men sex är en allvarlig sak. Man kommer inte runt att det faktiskt betyder något, och alla försök att komma runt att det betyder något verkar leda till sådan total tomhet och själslig oro att det i sig bevisar att det är något, med sex, som är på allvar.
Samtidigt är det just det allvaret som är själva livet. I stället för att förbjuda specifika beteenden i sängen kanske det skulle gå att rusta unga människor för att saker och ting kommer att hända dem, vissa roliga, andra jobbiga, och att det är själva livsuppgiften.
Jag tänker på detta med anledning av att DN nyligen rapporterade om fenomenet ”strypsex” – en sextrend med potentiellt dödlig utgång. ”Strypsex är både vanligare och farligare än vad forskare tidigare trott. Riskerna är alltifrån hjärnskador till dödsfall”, står det i artikelns ingress, och det är bara början.
Sedan dess har Liberalerna i ett utspel konstaterat att strypvåld i sexuella sammanhang helt enkelt borde kriminaliseras. ”Vi behöver ha en normerande lagstiftning som är väldigt tydlig med att man inte kan samtycka till strypvåld i sexuella sammanhang”, sade jämställdhetsminister Nina Larsson då till Sveriges Radio.
Man börjar tröttna på att utropa: ”Och detta ska komma från Liberalerna!”
För problemet är förstås inte strypsexet i sig, utan att det finns män – och ganska gott om dem, vad det verkar – som över huvud taget inte är kapabla att läsa signaler. Det går nämligen visst att ”samtycka till strypvåld i sexuella sammanhang”. Men det kräver att alla inblandade är närvarande nog för att kunna känna av vad som i stunden önskas och inte.
Om man nu, som Liberalerna, är lagd åt förbudshållet är det kanske snarare i den fria och helt oreglerade tillgången till nätporr man ska börja?
I stället tycks företrädesvis unga män ha tittat så mycket på porr – ofta innan de börjat ha sex i verkligheten – att de tror att de måste bete sig, och att kvinnorna i sin tur kommer att bete sig, som i filmerna de sett. Om man nu, som Liberalerna, är lagd åt förbudshållet är det kanske snarare i den fria och helt oreglerade tillgången till nätporr man ska börja?
Samtidigt sänder man med förbudsropen ett budskap om att sex över huvud taget är något som går att reglera – att målet är att det aldrig ska hända någon något dumt eller dåligt under sex, och att det är hela världen om det händer.
Det betyder förstås inte att killar ska strypa tjejer som inte vill bli strypta. Men det betyder kanske att det är oundvikligt att det händer, och att man kan gå vidare från det och veta mer om sig själv. Kanske kan till och med män, av att göra fel, lära sig att i framtiden göra rätt.
Jag vill ogärna bli ansiktet utåt för strypsex men måste ändå påpeka att faran nog är själva poängen. Eros och Thanatos, libidon och dödsdriften, går hand i hand. Det kommer aldrig gå att skapa ett sexuellt riskfritt klimat, och jag är inte så säker på att vi vill ha ett.
Läs mer:
Elina Sahlin: ”Halva Malmö” bidrar till normaliseringen av strypsex
