En dag stod hon bara där, bredvid poolen, en sextonåring med en Colt i hölstret och en tummad pocket i handen. Tänker du skjuta mig, frågade han. Nej, sa hon, jag undrar om du kan signera min bok.
Det är liksom för bra för att vara sant, och samtidigt hade det inte funkat om det inte var sant, det är liksom för bra för att vara fiktion. Det är inte trovärdigt, men det har hänt.
Åtminstone om man får tro Augusta Britt, som är sextonåringen i historien. ”Han” är ingen mindre än den store amerikanske författaren Cormac McCarthy.
I ett minst sagt blommigt berättat reportage i Vanity Fair avslöjas att den hemlighetsfulle författaren under stora delar av sitt liv har haft en dold inspirationskälla: Augusta Britt, i dag en 64-årig hästägare i Tucson, Arizona.
De träffas när hon är 16 och han 42 – hon en fosterhemsplacerad skönhet med en våldsam historia och litteraturen som tillflyktsort, han som ännu inte fått sitt litterära genombrott. Han tar henne under sina vingar, han skickar brev och pengar och böcker till henne. Ett år senare bestämmer han sig för att rädda henne från hennes tillvaro, och de rymmer till Mexiko i bil, enligt berättelsen med FBI hack i häl. Det var det där med att hon ännu inte var myndig, och att deras vänskap hade blivit till ett kärleksförhållande, och vid det här laget tänker alla som har läst ”Lolita” att likheterna börjar bli övertydliga och att de vet hur den här historien slutar.
Men på den punkten är Augusta Britt själv mycket tydlig: ”Cormac erbjöd mig skydd när jag inte hade något. Jag älskade honom mer än något annat. Jag hade varit död om det inte hade varit för honom.” Hon har haft ett helt liv på sig att tänka på saken, och har inte ändrat sig: hon kände sig aldrig utnyttjad, underlägsen, groomad.
Åtminstone inte sexuellt. Däremot har hon invändningar mot hur hon upplever att han använt henne i sitt skrivande, mot i hur hög utsträckning hon kom att bli musa.
Enligt artikelförfattaren innehåller tio av författarens böcker romanfigurer baserade på Augusta Britt – från 1979 års ”Suttree” och fram till fjolårets dubbelroman ”Passageraren” och ”Stella Maris”, det sista han skrev. Under hela sitt liv har hon tvingats förhålla sig till sina litterära motsvarigheter: ”Jag blev förvånad över att det inte kändes romantiskt att bli omskriven. Det kändes inkräktande. Var det allt jag var för honom, ett trainwreck att skriva om?”
Musan är en komplicerad gestalt. Man skulle kunna hävda att Augusta Britt i det närmaste tycks skapad för att tillfredsställa Cormac McCarthys lustar, litterära och andra. Att hon framstår som något ur en southern gothic-författares dagdröm – underskön men stenhård, traumatiserad men ljus, och osannolikt träffsäker med revolvern.
Men man skulle lika gärna kunna hävda, med hans författarskap i åtanke, att det var hon som skapade honom. Inte bara lär han ha byggt otaliga romanfigurer på henne, hon tycks dessutom ha lärt honom om hästar, och vapen, och kärlek.
Hennes berättelse har dissekerats in i minsta detalj av Cormac McCarthy-fanatiker som inte kan förmå sig att tro att en kvinna kan ha haft något inflytande över hjältens verk. De letar faktafel och logiska luckor – och sådana finns, förstås. Men Augusta Britt fanns med i Cormac McCarthys testamente när han häromåret gick bort, och de 47 kärleksbreven i hennes ägo tycks onekligen äkta.
Nu kallas Cormac McCarthy för ”pedofil” på internet, det tycker jag är magstarkt, möjligen kan jag sträcka mig till ”gubbsjuk” (och dessutom ”olaglig”). Men det som egentligen intresserar mig mer är att en musa får komma till tals. När Augusta Britt går från objekt till subjekt – hur påfallande litterär hennes historia än är – händer något. Berättelsen blir två saker på samma gång: romantisk så väl som ”problematisk”. Som en roman, fast (kanske) sann.
Läs andra texter av Greta Schüldt
