Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Jag läste Donna Tartts moderna klassiker ”Den hemliga historien” från 1992 första gången i tidiga tonåren, och sedan dess är det klippt. Som för många med en innerlig och nära, djupt känd relation till romanen har den också varit mycket formativ för mig. Jag lever med en kronisk fetisch för romanens estetik, alltså ”liberal arts college på 1980-talet”-estetiken. Bildning, kunskap, reservoarpennor. Självklart läste jag klassisk grekiska på gymnasiet.
Men allt eftersom åren gick förstod jag att ”Den hemliga historien” inte står särskilt högt i kurs litterärt. Den är för enkel, för ytlig, för populär. Det lär ha varit förödande för dess svenska status att Camilla Läckberg är blurb-namn på omslaget till den svenska pocketutgåvan.
Men framför allt representerar boken en sorts ungdomlig naivitet och idealism, och Gud förbjude att man skulle ta det med sig in i vuxenlivet.
Man skulle kunna se ”Den hemliga historien” som en passagerit i sig – romanen som ett sätt att gå från ett tillstånd till ett annat. Onekligen har den fungerat just så för unga människor världen över
Konstigt nog tycks denna världsbild förmedlas i en ny antologi, ”Oavsett vad vi kallar skönhet. Studier av Donna Tartts roman ’Den hemliga historien’”, utgiven på Appell förlag med Moa Ekbom som redaktör.
Man föreställer sig kanske att en antologi om ”Den hemliga historien” skulle skrivas av människor som tycker om ”Den hemliga historien”. Tyvärr består texterna till ganska stor del av avståndstagande från ungdomens besatthet – såväl ungdomarna i romanens besatthet som skribenternas egen ungdoms besatthet av romanen.
I bokens inledande text, ”En värld utan vuxna” av kulturskribenten Hannah Altmann, står till exempel att läsa: ”Också de upplevelser som första gången kan vara världsomvälvande, som droger, sex och kärlek, förlorar sina romantiska drag när du tröskat dig igenom dem några varv.”
Men visst är det själva grejen med just dessa upplevelser att de aldrig förlorar sina romantiska drag? Är inte droger, sex och kärlek, liksom stor litteratur eller konst i största allmänhet, tvärtom the gift that keeps on giving? Om man inte aktivt väljer att se på sig själv som en person som inte längre har några stora upplevelser eftersom man har fyllt 40, vill säga.
Flera av skribenterna ondgör sig också över den studieplan som studenternas vördade lärare ålägger dem. ”Den skrala kursplanen Julian Morrow lägger fram skulle inte hålla för granskning”, slår författaren Nene Agneta Ormes fast. ”Jag irriterade mig på Julians urvalsprinciper och bristande kursplaneunderlag”, sammanfattar Moa Ekbom sin omläsning av boken.
Meningen är möjligen att det ska vara roligt, liksom självironiskt, att som fullvuxen snarare identifiera sig med bokens korrekta tråkmånsar än med de dionysiskt intresserade studenterna.
Kanske är det pinsamt, eller smärtsamt, att komma i kontakt med den livsfarliga känslan av att skönheten är värd att offra allt för
Men jag förstår inte impulsen att avslöja romanen – att avtäcka mysteriet i en bok som bygger så mycket på mystik, avförtrolla en bok som är så mycket förtrollning. Kanske är det pinsamt, eller smärtsamt, att komma i kontakt med den livsfarliga känslan av att skönheten är värd att offra allt för. Många är de som kväser den hos sig själva, för att den i själva verket hotar att rasera allting.
Teologen Ola Sigurdsons bidrag till antologin förtjänar däremot en eloge. Det handlar om romanens passageriter, alltså de dionysiska backanaler som studenterna genomför i skogen, och varför de går så fel: för att de inte har med sig en ceremonimästare som kan leda dem genom riten. Den vördade läraren, Julian Morrow, sviker som bekant sina elever när de som mest behöver hans hjälp och stöd, och därför fastnar de permanent i en sorts själsligt limbo.
Man skulle kunna se ”Den hemliga historien” som en passagerit i sig – romanen som ett sätt att gå från ett tillstånd till ett annat. Onekligen har den fungerat just så för unga människor världen över. Är då Donna Tartt deras ceremonimästare? ”Oavsett vad vi kallar skönhet” saknar hursomhelst en seriös sådan.
Läs mer:
”Den hemliga historien” fyller 30 – så ger Donna Tartts roman andlig vägledning än i dag
Läs fler artiklar av Greta Schüldt och läs mer om böcker
