Jag vet inte varför, men ingen pratar om ”Det sista pillret”, trots att alla borde prata om ”Det sista pillret”.
”Det sista pillret” är en poddserie av radiojournalisten Johan Cedersjö, känd från ”Medierna i P1”, och i veckan sändes det åttonde och sista avsnittet. Cedersjö trappar under poddens gång ner på den SSRI-medicin han ätit i tio års tid, lyssnaren kommer honom mycket nära inpå livet, det är personligt och naket men det är inte poddens stora behållning.
Den egna berättelsen fungerar mest som en trojansk häst. Poddens egentliga syfte är att svara på frågan: Varför tar 1,2 miljoner svenskar – inklusive han själv, hans flickvän och hans mamma – antidepressiva läkemedel?
Under seriens gång avhandlas SSRI-medicinens historia, uppkomsten av den psykiatriska ”diagnosbibeln” DSM, och placebons roll i psykofarmakans effekt på patienten. Allt med ett öppet och prövande förhållningssätt, ovanligt öppet och prövande, eftersom det som framkommer nog får anses vara ganska kontroversiellt.
Det är modern folkbildning både för inbitna SSRI-ätare och för sådana som jag, som alltid varit försiktigt skeptisk mot hur utbrett fenomenet antidepp kommit att bli, och mot biverkningarna som tycks ha blivit en sorts folksjukdom i sig: minskad sexlust, viktuppgång, känslomässig avtrubbning. Jag hade kunnat lyssna på ytterligare åtta avsnitt av ”Det sista pillret”, och detta trots att min generella hållning är att jag aldrig mer vill behöva höra att ”vi måste prata mer om psykisk ohälsa”.
Jag har nämligen en känsla av att vi måste prata mindre om psykisk ohälsa.
Det är i sanning något sjukt med en kultur som till så stor del kretsar kring individens eget mående och egen hälsa, egna diagnoser och egna mediciner. Visst är det av godo att depression och ångest inte längre är något skambelagt som måste tystas ner och gömmas undan. Men måste pendeln alltid svänga med sådan kraft åt andra hållet? Måste det bli norm att må dåligt? Och vem vinner på det?
För snart ett år sedan skrev sociologen Roland Paulsen en artikelserie i DN om det som kallats ”den terapeutiska kulturen” (och som i ”Det sista pillret” kallas ”den antidepressiva eran”) – det vill säga vår tids upptagenhet vid det egna måendet.
”Eftersom terapins mål är att behandla individen, inte samhället, blir den kontext som orsakat smärtan allt mindre relevant. Som en följd medikaliseras en mängd beteenden och emotioner som tidigare ansågs normala”, konstaterade Roland Paulsen.
Men inte nog med att sorg, smärta, oro, ilska och rastlöshet numera är sjukdomsklassade och förment behandlingsbara känslor – vi uppmuntras också att bygga vår identitet kring dem, att paradoxalt nog både se dem som bärande och konstanta delar av våra personligheter och som något som till varje pris måste medicineras bort.
Sanningen är att man fortfarande inte vet varför medicinen fungerar
Så varför tar 1,2 miljoner svenskar antidepressiva läkemedel? Ett svar skulle kunna vara att de ser det som det enda alternativet till att må dåligt. Det är en stor seger för läkemedelsföretagen.
”Det sista pillret” visar att det inte är en slump att antidepressiva läkemedel ofta framhålls som en sorts själens diabetesmedicin, livsviktig och livslång. Det är SSRI-månglarnas egen framgångsrika marknadsföring, liksom över huvud taget idén om att depression är en följd av ”kemisk obalans i hjärnan” och att serotoninet där spelar huvudrollen. Sanningen är att man fortfarande inte vet varför medicinen fungerar, i den mån den gör det utöver placeboeffekten, trots att SSRI slog igenom internationellt redan på 80-talet.
”Betyder det att jag nu är frisk?” frågar sig Johan Cedersjö i det sista avsnittet av ”Det sista pillret”, när han gått från 100 milligram till 0. Frågan är kanske snarare vem som har tjänat på att han i ett decennium har betraktat sig själv som sjuk.
Läs fler texter av DN:s Greta Schüldt här
