Gripande och romantiska ”Det slutar med oss” fångar in våldet som går i arv

Var fjärde kvinna ska någon gång ha utsatts för våld av en tidigare eller nuvarande partner, enligt Brå. I vissa fall går traumat i arv och sträcker sig över generationer. Att älska någon som gör en illa kan sudda ut gränser som för utomstående kanske tycks självklara. Blickar skyms och perspektiv kompliceras. Hur ska den onda cykeln brytas?

Colleen Hoovers roman ”Det slutar med oss”, inspirerad av författarens egna föräldrar, handlar om detta. Utan relation till källmaterialet blir man nyfiken, dessutom gör filmatiseringens speltid sitt. Över två timmar lång? Då måste det väl finnas mer än rosaskimrande romantik mot mörk fond?

Vi fattar, något mer står på tur. Skenet bedrar.

När floristen Lily Bloom (Blake Lively) – nej, kombinationen av namn och yrke passerar inte okommenterat – återvänder till hemstaden för sin fars begravning får hon det svårt att gräva fram fina minnesord. Hon hemsöks av minnesbilder av mamman som blev slagen. Således sätts det förflutna i rörelse och i en rad återblickar (där Lily spelas av Isabela Ferrer, ibland kusligt lik Blake Lively) ser vi henne finna tröst och kärlek i Atlas (Alex Neustaedter), en jämngammal kille med liknande erfarenheter.

Som om inte pappans död var en tillräcklig trigger får gamla erfarenheter ny innebörd när Lily hamnar i ett förhållande med den till synes perfekta Ryle (spelad av filmens regissör Justin Baldoni). Enligt egen skämtsam utsago är han en ”rippad hjärnkirurg”, rik och rolig och med ett perfekt leende. Några montagescener senare blir de ett par. När Lilys mamma väl ska introduceras för den nya pojkvännen visar det sig att restaurangen de besöker drivs av barndomskärleken (i vuxen ålder spelad av Brandon Sklenar med ett slags ruffsnygg Ryan-i-”OC”-charm).

Jo, visst blåser det upp till en perfekt storm, men det finns också en spänning i att se den ta form. För oss som inte läst boken, som ska ha sålt i svindlande 800 000 exemplar första utgivningsdagen, är det bitvis frustrerande svårt att se hur bitarna ska falla på plats. Först verkar traumat bara finnas till för att ge huvudpersonen ett djup, som en märkligt mörk och baktung prolog inför ett klassiskt ”meet cute”-möte på ett hustak där man snarare får känslan av ett sötsliskigt kärleksdrama av Hallmarksk tv-filmskvalitet.

”Det slutar med oss” tar tid på sig, samtidigt som tiden är nödvändig för att ge en psykologisk inblick. Man vaggas in i en berättelse innan filmen övergår i en annan. Hanteringen av strukturen är inte helt lyckad och ibland är Blake Livelys motspelare (i synnerhet Baldoni) för enfärgade för att bära upp nyanserna, men ambitionsnivån? Klart imponerande och gripande.

Se mer. Andra rörande filmer om familjetrauman: ”Magnolia” (1999), ”The place beyond the pines” (2012), ”Encanto” (2021).

Läs andra film- och tv-recensioner i DN och fler texter av Sebastian Lindvall.

Läs mer om romance-drottningen Colleen Hoover: