Grönland är i krig. Hotat till sin existens både politiskt och kulturellt har den arktiska jätteön byggt upp en slagkraftig militärmakt, som med innovativ teknik tar fienden på sängen. Särskilt fruktad är den så kallade Ilu-Attack 3000XR, en flytande stridsenhet i form av ett gigantiskt isberg, som med kapacitet för 3000 soldater och en topphastighet på 800 kilometer i timmen visat sig vara ett oövervinneligt invasionsvapen.
Tillsammans med andra mindre men väl så effektiva vapentyper, utformade som kajaker eller hundslädar, har de grönländska styrkorna svept fram i ett fälttåg som ett efter ett tvingat världens mäktiga imperier på knä.
Ett framgångsrikt försvar, har grönländarna nämligen förstått, kan inte låsas vid de egna gränserna. Att försvara den grönländska civilisationen och dess värderingar handlar därför om att sprida dem över världen. Planen för ett nationellt försvar måste bli en plan för världsherravälde.
Nej – det handlar inte om en panikreaktion på Donald Trumps bisarra annekteringshot. Utan om ett mer än tjugo år gammalt performanceprojekt av konstnärerna Inuk Silis Høegh och Asmund Havsteen-Mikkelsen, ”Melting barricades”. När det intog den danska huvudstaden med rullande stridsvagnar, patrullerande fotsoldater och högtidliga proklamationer fick det en och annan köpenhamnare att förvånat höja på ögonbrynen.
Även i Grönlands huvudstad Nuuk kom nyheten om den nationella invasionsarmen oväntat, men lockade ändå många att ställa sig i kö till de provisoriska värvningskontoren.
Då, 2004, kunde ”Melting barricades” ses i ljuset av det pågående kriget i Irak: en lekfull kommentar till firandet av 25 års grönländskt ”hjemmestyre” och ett inspel i debatten om det kommande självstyret – som infördes 2009.
När verket tjugo år senare visas på Kalmar konstmuseum är det som om tiden på ett smått surrealistiskt vis hunnit ifatt det. USA:s militära hotelser har på ett smärtsamt sätt belyst Grönlands värnlösa läge, strategiskt placerat som det är vid den arktiska gränszonen mellan öst och väst, fullt av eftertraktade naturresurser och bakbundet av militära förpliktelser som knappast skulle lämna mycket handlingsutrymme vid en skarp konfrontation.
Men det har också väckt nytt liv i de ständiga diskussionerna om förhållandet till den gamla danska kolonialmakten, och en möjlig framtid som självständig nation.
När jag nu återser detta banbrytande, redan klassiska verk inom den grönländska samtidskonsten är det med den sällsynta upplevelse som då och då griper en – av hur konsten visar sig profetisk.
”Vi beskyddar er”, står det på affischerna där grönländska armésoldater i full stridsmundering vaktar de kanonbestyckade hyreshusen vid Nuukfjorden. Utställningen i Kalmar är full av märkvärdiga kontrafaktiska vittnesbörder – persedlar och kampanjmaterial, konstruktionsritningar och konskriptionsformulär.
I ett militärtält visas en film som dokumenterar den framgångsrika mobiliseringskampanjen i Nuuk och på en väggkarta över det ockuperade Danmark ligger landet under ett tjockt istäcke, med ortnamnen på grönländska. I ett nyproducerat verk för utställningen har slutligen hela USA lagts under den grönländska inlandsisen – från Qarasaasiaq (San Francisco) i väst till Nuuk Nutaaq (New York) i öst.
Så ska det väl äntligen bli fred på jorden?
Med sin ironiska spegling av landets koloniala historia blev ”Melting barricades” snabbt ett signalverk i den postkoloniala, ofta performancebaserade konst som växte fram på Grönland runt millennieskiftet, med namn som Jessie Kleemann och Pia Arke. Det var också först då grönländska konstnärer på allvar började ta plats på den internationella scenen, något som sedan dess blivit allt vanligare.
På biennalen i Venedig förra året representerades Danmark således för första gången av en grönländsk konstnär, fotografen Inuuteq Storch. Moderna museet har förvärvat en av serierna från denna utställning, ”Rise of the sunken sun”, som just nu turnerar runt i Skandinavien och om några månader ska visas på Hasselblad Center i Göteborg.
Men att den grönländska samtidskonsten är på väg att bli en mer integrerad del av det internationella systemet betyder inte att den kapat rötterna till traditionen. Tvärtom – insikten om landets utsatta position och såriga förflutna har satt sin prägel på de flesta konstnärskap och gör banden till de historiska föregångarna oerhört viktiga. Även om de för en utomstående kan vara svåra att se.
En ständig referens är Aron från Kangeq, som med sina expressiva mytologiska träsnitt från mitten av 1800-talet allmänt ses som den moderna grönländska konstens fader. På kartan över det isbelagda Danmark i ”Melting barricades” har, om man ser efter, mycket riktigt Kattegatt bytt namn till ”Aronhavet”. Men hans verk har också många gånger blivit föremål för mer genomförda parafraser och bildflörtar, som i grafikern Anne-Birthe Hoves svit ”Hommage to Aron”, från sent nittiotal, där föregångarens motiv utsätts för en rad kärleksfullt anakronistiska bearbetningar.
Hoves serie går för närvarande att se i en fin samlingsutställning på Nordatlantens brygge i Köpenhamn, ett kulturhus som rymmer såväl Islands ambassad som de grönländska och färöiska beskickningarna och som har en livaktig, högintressant utställningsverksamhet.
I den aktuella ”Forbindelser” visas ett knappt tjugotal grönländska konstnärer från det senaste halvseklet, med en uttrycksmässig spännvidd alltifrån moderniserade varianter av så kallade tupilaker – traditionella, snidade miniatyrfigurer i sten eller ben – till abstrakta och minimalistiska verk.
Här finns postkoloniala feminister, som nämnda Pia Arke och Jessie Kleemann, men också till exempel Kistat Lunds storslagna landskapsmåleri och Arnannguaq Høegs ornamentala grafik med mytologiska motiv – en typ av bilder för vilka just Arke tidigt myntade den kritiska termen ”etnoestetik”.
I hennes ögon belastades den moderna grönländska konsten av förväntade, exotiserande föreställningar om grönländskhet som hindrade den från att utveckla ett självständigt uttryck, och som den därför borde sträva efter att frigöra sig från.
Arkes problematiserande begrepp har varit viktigt för den generation som kommit fram de senaste decennierna, även om både naturen och den inuitiska kulturen fortsätter att vara en genomgående klangbotten.
Ambivalensen är märkbar hos flera av utställningens yngre konstnärer – Bolatta Silis Høegh exempelvis har utvecklat en performativ målerisk praktik där hon konsekvent använder sin egen kropp som både motiv och material. Här deltar hon med två dubbelporträtt, där gestalterna antingen får ögonen maskerade av svarta rutor eller sveps in i en diffus, vit färgkokong.
Identitet som anonymisering? Kulturen som osynlighetsmantel? Eller kanhända snarare: som skydd och avgränsning mot en hotfull omvärld?
Parallellt med ”Forbindelser” visar Nordatlantens brygge också Isle Hessners ”Storis”, en utställning som likt ”Melting barricades” tillkommit som en reaktion på våldsamma internationella konflikter.
Här är det kriget i Ukraina som fått Hessner att reflektera över den grönländska vapenkulturen i en stram installation, där ljusblå skumgummiflak täcker golvet medan väggarna fylls av silverglänsande sälskinnsformer och en svit enfärgade reliefer med upprepade, stiliserade gevärsmotiv. Allt i en stilla, närmast sakral meditation över en kultur där vapenbruket inte bara fyllt en rent livsuppehållande funktion, utan också spelat en definierande roll för den gemensamma identiteten.
En alternativ förebild – eller romantiskt självbedrägeri?
Det är den sortens rannsakningar som står i fokus för dagens grönländska samtidskonst. Men så faller också ljuset annorlunda över dess föregångare – som nu inför Persida Lunds vackra, jordfärgade bildväv, där en mörk gestalt ses huka vid ett tält till synes sammanvuxen med det ödsliga isfjordslandskapet.
En bild av suverän introspektion och symbios. Eller? Kanske riktas blicken tvärtom ut ur ramen: mot en osäker horisont av kulturell globalisering, ekologiska katastrofer och nykolonial utplundring.
Som sagt, barrikaderna smälter.
Läs mer: Arktisk smärta och punkiga protester i två danska utställningar
Läs mer: Subversiv grönländsk konst på Lunds konsthall
