Var tar en författare slut? Kroppslig lekamen är en sak. Ordens anatomi en helt annan.
Stig Dagermans liv tog slut i garaget till tornvillan i Enebyberg, halvvägs ut ur den bil han själv ställt på tomgång. Det var den 4 november 1954.
Då hade författaren Dagerman redan länge befunnit sig i skuggornas dal. Efter att ha gett ut en ny roman så gott som varje år under 40-talet, och hyllats som sin generations främsta författare, tog det plötsligt stopp. Kritik, dagsverser och någon pjäs fick han fram – men prosan var tvärslut. De generösa förskotten från Norstedts förlag levdes upp, utan att de utlovade böckerna levererades. Relationen med förlaget blev alltmer ansträngd. Hösten 1954 hade det gått fem år sedan den senaste romanen, ”Bröllopsbesvär”, lämnat tryckeriet.
Men några månader före Dagermans död nådde ett manuskript förläggaren på Riddarholmen. Ett prosafragment om totalt 40 sidor, enligt egen utsago skrivet under en enda inspirerad natt i tornrummet i Enebyberg. Med titeln ”Tusen år hos Gud” var den tänkt som en prolog till en planerad roman om författaren och publicisten Carl Jonas Love Almqvists liv i landsflykt. Denna prolog blev det sista Dagerman skrev.
Än i dag hör texten till det mest egenartade i den svenska litteraturen. I sin biografi över Dagerman menade Olof Lagercrantz att manuskriptet – ”ett mysteriespel om människan och hennes Gud” – hörde till ”vår tids viktiga religiösa dokument”. Lotta Lotass, som disputerade på Dagermans författarskap, har kallat det författarens ”otvivelaktigt […] märkligaste och mest mångbottnade text”.
Nu vid årsskiftet blev Dagermans samlade verk fria från upphovsrättsligt skydd – och plötsligt tycks ”Tusen år hos Gud” finnas överallt. Både förlaget Bakhåll och The Sublunar Society har under våren påpassligt gett ut texten i nya utgåvor. Och då finns Norstedts originaltrogna utgåva från 2016 ännu i tryck. Mest omedelbart tillgänglig är den på Litteraturbanken.se, där Dagermans samlade verk nu finns digitalt publicerade – däribland ett faksimil av detta sista originalmanuskript, med författarens överstrykningar och tillägg.
Allt börjar i Isaac Newtons hus i London. Det är den 20 mars 1727, dagen då den store vetenskapsmannen ska dö. Men än så länge lever Newton. I sitt stora arbetsrum har han av någon anledning samlat all världens tystnad: ”tystnaden över Kinesiska Sjön”, ”tystnaden mellan makar”… Till och med Newtons betjänt är stum.
Så rullar en droska in framför huset. Newton märker först inget, men plötsligt börjar den stumme betjänten att tala. Snart lyfter han mot taket, som vore han tyngdlös. De jordiska lagarna, som vetenskapsmannen ägnat sitt liv åt att studera, har upphävts. Då förstår Newton att Gud har kommit till hans hus. En stund senare står han där, i skepnad av en sjöblöt holländsk sjöfarare. Det är om detta möte som mysteriespelet handlar.
Manuskriptet skrevs medan de animerade debatterna om tro och vetande – väckta ur filosofen Ingemar Hedenius glödheta tankeböcker – ännu pågick. Något debattinlägg är texten knappast, men som Agneta Pleijel har påpekat i en artikel skulle debattens konflikt knappast kunnat gestaltas med två mer passande huvudpersoner.
Efter det inledande miraklet i Newtons arbetsrum är det lätt att tro att berättelsen ska handla om vetenskapsmannens tro och tvivel. Men i stället är det Guds förtvivlan över att vara utestängd från sin egen skapelse som står i centrum. Han kan inte nedstiga hit utan att upphäva det jordiska kontraktet, eftersom han själv inte omfattas av dess lagar.
Men i stället är det Guds förtvivlan över att vara utestängd från sin egen skapelse som står i centrum.
Om något handlar texten om tid. ”För Herren är en dag som tusen år, och tusen år är som en dag”, heter det i Andra Petrusbrevet. I sjöfararens skepnad har Gud sett människor födas och dö på ett ögonblick, städer uppstå och ödeläggas, händer har lagts i hans för att på en sekund förvandlas till jord.
Newtons möte med Gud är också djupt tidsförvirrat. Utanför Newtons fönster pågår denna marsdag 1727 historiska händelser som egentligen spänner över hundratals år. Till slut dör ändå Newton, orubbligt svävandes en halvmeter ovanför marken – allt medan Gud vandrar norrut, för att snart födas på nytt, som en man av kött och blod: segelsömmaren Claes Jensen från Bergen.
(Här finns för övrigt den kuriösa kopplingen till Almqvist, som enligt en amerikansk legend aldrig lämnade USA utan i stället antog detta namn och mönstrade på ett skepp till Hawaii. Men hur allt detta skulle knytas ihop i den planerade romanen vet inte ens Dagerman-forskningen säkert.)
Även i läsningen av ”Tusen år hos Gud” händer något med tidsuppfattningen. Denna text, skriven på en lika lekfullt ålderdomlig som ödesmättad prosa, vill inte riktigt fästas vid svenskt 1950-tal. Läst mot vår tids historiska fiktion och dess ofta linjära, psykologiserade livsöden kunde den lika gärna ligga tusen år före. Den liknar inget annat Dagerman skrev.
”Tusen år hos Gud” är ett under av fantasi och språklig ekvilibrism, på en gång rafflande och existentialistisk. Men ja, rent hopplös att genrebestämma. Ömsom modernistiskt spexig, ömsom självklar som en religiös urtext. En stor del av tjusningen med att läsa texten ligger i denna ovisshet.
Bara några veckor efter Stig Dagermans död låg prosafragmentet på bokhandelsdiskarna som ett självständigt – om än ofullbordat – verk. Ett författarliv var till ända.
Men var slutar författarskapet? Det är svårt att skaka av sig känslan att allt slutade vid en ny början, med siktet ställt mot en framtid som kanske inte ens Dagerman själv fullt kunde skönja.
Det är ett öde som ser ut som en tanke. Tvivelsutan har allt detta spätt på mytbildningen kring Dagermans författarskap. Lika säkert bidrar det till den särskilda mystik som än i dag vilar över Newtons märkliga möte med Gud i London 1727.
Läs fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.
